Det handlar inte om tabun, utan om vad man är intresserad av att lyssna på.

Jag förstår inte RPMs resonemang om åsiktstabu. Det finns ingenting som hindrar RPM att tycka och skriva vad han önskar att skriva men det är inte samma sak som att allmänheten sluter upp och tycker att hans frågor är intressanta.

Så man skall inte blanda ihop allmänt ointresse för ämnet med åsiktstabu. Tittar man på det politiska klimatet som vi har i Sverige så kan man konstatera att lite mer än 30 % av befolkningen röstar sosse. Trots det så är sossarna i stark minoritet sett till alla som röstar i svenska val. Från den punkten och neråt blir partierna mindre och i många fall mycket mindre än sossarna och är då i kanske många frågor i stark minoritet.

Lägg därtill grupper som har åsikter som inte är populära bland majoriteten av sveriges befolkning. Har dessa grupper mycket pengar så använder de pengarna för att påverka beslutsfattarna att se saker på deras sätt. De bryr sig inte om att skapa opinion för det utan de smörjar makthavarna med en vid ström av lobbyister. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå men så fungerar det tyvärr ibland.

RPM skriver så här.

Enligt en rimlig definition av åsiktstabu är det riskabelt att avvika i frågor om jämlikhet, jämställdhet, samkönade äktenskap, barnuppfostran, sexualmoral, vissa medicin-etiska frågor, abort, vapenlagar och global uppvärmning. Och en del annat.

I Texas där RPM bor finns en syn på politiska frågor som skiljer sig starkt från Sverige så om RPM förespråkar politiska ställningstaganden som passar bättre i Texas än i Sverige så blir det inte så konstigt att folk känner att de inte riktigt delar dessa politiska värderingar.

Debatten är fri, men det finns också en frihet hos varje människa att lyssna på de saker de är intresserade av så kommer man som en försäljare av åsikter och klampar på och vill prata om ämnen man inte vill prata om då är det inte konstigt att man får kalla handen.

En sverigedemokrat verkar alltid vilja prata invandring och integration, skulle man prata med dem om miljöpolitik då är de fullkomligt ointresserade av denna fråga. Skall man då fortsätta att prata miljöpolitik med en motpart som inte är intresserad ? Skulle man prata med en Texasbo om att vapenlagarna borde vara strängare då blir man antagligen socialt stigmatiserad där. Kan man kalla dessa exempel som tabun ?

Men som sagt. Vi har yttrandefrihet och visst kan man väl bli besviken om andra inte delar ens egna åsikter men det är bara att acceptera och respektera det. Folk som insisterar om att prata om vissa ämnen i situationer där man inte kan undvika att vara i. Man skall inte tvingas att vara med i samtal man inte är intresserade av att vara i.

SvD vågar inte att ta debatten när de skriver en ledare om skribenters önskan att censurera och begränsa debatten. #Svpol

Tala om att kasta sten i glashus. Ivar Arpi skriver kritiskt om Åsa Linderborg, Ali Esbati och Janne Josefsson.

Åsa tycker om censur i Arpis tolkning av hennes svar på Jasenkos ”Min Vän” artikel i DN.

Den frågan som hon ställde om det var statssekreteraren eller privatpersonen som skrivit artikeln det får henne senare att bli besviken att artikeln publicerades hos DNs kultursidor och tycka att det kanske inte borde hänt. Ok då blir man väl en censurist i Arpis ögon. Själv tänker jag att Jasenkos artikel hade passat utmärkt under DN debatt eller opinion. Det är faktist svårt att veta i vilken roll Jasenko skriver sin artikel. Det var ju inte hans vän som han överdoserade artikeln med.

Ali Esbati får sig en avhyvling för att han beskriver det som att han inte vill ta debatten. Om jag fattat det rätt så handlar det om att inte ta de debatter där man anser att frågeställningen är fel. Till exempel när en journalist frågar ”Hur mycket invandring tål Sverige?”   han förklarar resonemanget i detta klipp från Agenda.

Kritiken mot Janne Josefsson är lite rolig, ett tema om att han blandar bort korten. Grejen är den att när det blåser rejält runt hans reportage då står han där och lyssnar på kritiken. Jag minns för länge sedan i början av 90 talet när han gjort ett reportage om Bergsjön i Göteborg. Eftersom jag är uppväxt där så minns jag att han tog sig ut till Galaxens fritidsgård och mötte alla arga kritiker mot reportaget. Det är inte alla journalister som vågar med sådana saker och det visar att han ämnar att vara tillgänglig för att svara på kritiken. Så tycka vad man vill om Josefssons smidighet så fick SvD iallafall till en glassig rubrik till ledare.

Själva glömmer SvD att öppna kommentatorsfältet för den ledaren com handlar om andras påstådda önskan till censur, påstådda önskan till att undvika debatterna eller andras journalistiska klumpighet.

Detta gör ledaren till lyteskomik för i den lilla skyddade verkstaden som heter SVDs ledarsida där får det inte plats för andras synpunkter, men visst ledare skall vara så här men jag skall göra en Åsa Linderborg här i kritik mot SvDs ledare.

Jag tycker det är fel att de publicerade den som ledare eftersom artikeln handlar om journalistisk öppenhet och denna artikel borde inte ha skrivits av ledaredaktionen. Den passar inte in där för ledarartiklar handlar inte om att debattera utan att ”peka med hela handen”. Det blir Göran Persson över det och den hsb jargongen som var knutet till hans ledarstil.

Eftersom jag skriver att jag inte tycker att artikeln borde publicerats som ledare hos SvD så blir det väl lätt för vem som helst att övertolka det som att tycker att den inte skulle publiceras i SvD. För jag skriver ju inte och föreslår att den kunde publicerats på SvD opinion eller liknande.

Alla tidningsredaktioner har fler debattartiklar som skickats till dem än vad senare hamnar i tidningarna. Urvalet av artiklar kanske inte skall tolkas som censur, men man väljer artiklar som man anser passa den politiska profilen som man företräder. Det är inget fel med det och man kan gissa att om DN inte publicerat Jasenkos artikel så hade någon annan gjort det istället.

Om Aron Modig (Kd) önskar ge ett försvarstal för riskkapitalister som urholkar vård, omsorg och skola så får han väl göra det.

Kd är ett parti som påstår sig stå för något de kallar för ett mänskligare Sverige, i praktiken tar de oftast sida med riskkapitalister istället för att stå på väljarens sida. En av de starka väljargrupperna som Kd har är pensionärerna, de röstar på Kd i förhoppning att de skall få någon politik tillbaka. Jag kan inte på rak arm peka på ett enda förslag som Kd drivit igenom som gynnat den målgrupp som röstar på dem.

Man kan ju tro att ett parti som kallar sig för kristet lyfter fram en kristen värdegrund, men det verkar mer som att den enda tron handlar om att staten är ond och all statlig verksamhet skall flytta till den privata sfären. Den enda tro de förvaltar i verklig politik handlar om tron på att den privata marknaden löser alla problem.

Man får skriva musik, man får också skriva med ett politiskt budskap, sedan är det upp till var och en ifall vi vill lyssna på det. Aron Modig (ordförande KDU) tycker inte om att Wiehe skall vara med i ”så skall det låta” i tv4. Det är ju ingen som tvingar honom eller andra Kd supportrar att titta på programmet. Man kan göra något helt annat istället.

Jag minns att de rader som Aron Modig citerar i sin debattartikel är textrader som har varit uppe på tapeten tidigare. Om man lyssnar på hela sången så beskriver det en situation där någon förlorar allt och han försöker fånga upp den frustrationen och utsattheten som en sådan person kan känna. Läser man hur Wiehe själv skriver om låten så kan man se att han började skriva låten för ungefär 20 år sedan då det också var lågkonjunktur. Så när Aron Modig talar om att låten handlar om Sverige idag så kunde den lika gärna handlat om Sverige i början av 1990 talet.

Hatpropaganda kallar Aron Modig detta, tro tusan det att man inte älskar banken för att man tvingas flytta från huset för att man förlorat jobbet och klara inte av amorteringarna. Men jag menar, vem är hatet riktat mot ? Det är inte någon speciell person utan ett synsätt där man har ett politiskt system där folk tjänar pengar på någon annans välfärd.

Där kvalitén i vård, omsorg och skola urholkas för att andra kan gå in och tjäna pengar samtidigt som blöjorna vägs, betygsinflationen ökar och gamla lämnas att dö framför en TV på en vårdinrättning.

Här är några andra textrader från samma sång.

Fick din morsa dö på golvet
i en sjukhuskorridor
Får din farsa gå och lägga sej
på hemmet klockan två
Går dina ungar i en skola
som stinker av urin
medan staten ger miljarder
till svindlare och svin

Jag får känslan av att många Kd supportrar tolkar världen i svart eller vitt, ont eller gott så att det alltid blir de extrema vinklarna som kommer fram. Det blir i Aron Modigs värld en Wiehe som blir diktaturkramare samtidigt som USA blir den goda kraften i världen. Det finns många exempel på länder som blivit stöttade av USA där de backat upp en stat som är en diktatur, och detta endast för att det passade USA bäst vid den tiden. Jag har aldrig sett någon stark kritik från Kd anhängare mot diktaturer som har existerat med USAs välsignelse.

För mig lider Kd av ett demokratiskt underskott i den egna partikulturen eftersom de anser att man skall kunna dölja de olika grupper som vill donera pengar till ett parti. Med den utgångspunkten tycker jag att Aron Modig sitter på väldigt höga hästar och pekar med hela handen samtidigt som det inte är särskilt rent städat framför Kd dörren.

Skall man gå ett steg längre och titta på hur Kristdemokraterna i praktiken är en del av det regeringsunderlag som godkänner svensk export av vapen till länder som saknar demokrati så kan man lugnt säga att selektiviteten är stor när det gäller vilken typ av diktatur man skall lyfta fram och attackera samtidigt som men håller klabben och sitter ner som Kd riksdagsman och trycker på knappen som godkänner exporter till godkända diktaturer.

I kristdemokraternas principprogram från 2001 står det att ”vapenexporten skall begränsas till demokratiska stater och omgärdas av noggrann kontroll” i praktiken är det bara vackra ord utan politisk tyngd.

Tittar man på diagrammet här ovan så ser man en tydlig brytpunkt efter 2006 där exporten till ”ickedemokratier” ökar dramatiskt. Jag skall inte övertolka detta men konstaterar att det ligger till på just det sättet. Om denna Kristdemokrat är ängslig över Mikael Wiehes sånger som handlar om frustration över ett system som devalverar människovärdet och urholkar de gemensamma resurserna och samtidigt är knäpptyst när det gäller demokratiunderskottet i det egna partiet och det egna partiets frikostliga stöd för export till diktaturer då kan man inte kalla de annat än att de är hycklare.

När man talar om till exempel miljöpartiet så har de en tydlig profilering för miljöfrågor något som väljare också identifierar dem som, talar man om kristdemokraterna så knuter man inte dem samman med ett parti som håller det mänskliga värdet högt, det verkar vara viktigare med det enkla synsättet om den onda staten som oftast förknippas med ord som kommunism och den goda marknaden som löser alla problem.

Det skulle vara kul ifall kristdemokraterna stod upp för en kristen medmänsklighet som ofta förknippas med solidaritet, men även för grundläggande demokratiska principer där man stenhårt blockerar export till länder som saknar grundläggande demokratiska principer.

Jaha då var det dags igen.

Nu var det dags igen. Nu bränns flaggan i Malaysia. Jag antar att om jag hade varit amerikan så hade jag varit skitförbannad men jag är svensk och jag struntar fullständigt i om de bränner 100, 200 eller 1000 flaggor eller hur många de ids införskaffa.

Det är tänkt att man skall bli förolämpad av detta antar jag , men jag säger bara så att de får tycka hur bra eller illa de önskar om Sverige. Jag respekterar yttrandefriheten och i detta innebär att bara skaka på huvudet och glida vidare när sådant här nonsens duker upp.

I Malaysia har de visserligen skrivet i sin konstitution att man har yttrandefrihet, men de har också en uppviglings lag som används godtyckligt för att slå ner på allt och alla som yppar någon kritik mot regeringen. Räcker inte det, kan man ta till att de har förolämpat Islam eller den Malaysiska kungen. Räcker inte det så kan man slå ner på människor med en sekretesslag och hävda att personer har spridit material om Malaysia som är hemligstämplat. Man konfiskerar och slänger folk i fängelse utan rättegång på obestämd tid. Räcker inte det så finns det lagar som kontrollerar internet i Malaysia där man blir stämplad som terrorist om man som malaysisk bloggare skriver saker om den malaysiska kungen som inte är godkänt. Bedömningarna verkar var extremt subjektiva och används effektivt för att kväsa all typ av kritik.

Man skall nog ha allt detta i bakhuvudet där när man tittar på flaggbränningen. Malaysia är trots allt landet där man hamnar i fängelse utan rättegång och på obestämd tid om man säger fel saker. Det blir antagligen de mest fogade och kuvade som stiger fram för att bränna flaggan starkt påhejad av diktaturen som inte lägger fingrarna emellan för denna ”spontana” vrede.

Malaysia är diktaturen som säger att demokratin Sverige skall göra någonting åt den person som antagligen i Malaysia skulle klassas som terrorist. Det är också diktaturen som säger till sitt eget folk att de skall passa sig och inte utmana makten. De använder Sverige som en katalysator för att profilera sig själva mot de sina.