Skrivkramp och tomhet

Man skall aldrig säga aldrig men saker och ting i det privata tynger ner mig ganska mycket just nu och det känns som jag helt och hållet tappat lusten att skriva. Varför bloggar man ? Mitt svar är för jag tycker vanligtvis om att skriva och försöka hitta infallsvinklar som andra kanske missar, ibland blir de lite ”spacade” men så länge jag själv är nöjd så räcker det för mig.

Jag kommer inte sluta att blogga men jag känner att jag kört fast och kanske behöver ta ett break. Kanske hitta någonting nytt som känns intressant och kul. Vad detta nya skulle vara har jag ingen aning om för tillfället. Langoljärerna är något som poppar upp i huvudet, Stephen Kings fantasimonster som jagar lata och slöa människor i världen, det känns som jag jagas av ett av dessa fantasimonster utan att jag för den anledningen är varken lat eller slö, men det verkar bli så att tempot kommer skruvas upp runtomkring mig och då gäller det att försöka kontrollera nivån av stress som jag knappast är bra på.Känslan att alltid vara steget efter, att inte hänga med och hela tiden känna den känslan av misslyckande kommer att spetsas till det kritiska punkter.

Det gäller att inte tappa huvudet utan bara springa in i den ränna som blir hänvisad mig, om jag inte springer blir jag straffad så det är bara att ge sig iväg tills man stupar på marken helt nerplattad. Hur ser målen ut? Just nu vet jag inte det, mycket har hänt, när jag växte upp som blev värre när jag blev äldre. Att se sina föräldrar dö innan man fyllt 28 år den ena efter en djup förkovring i alkohol och den andra med ett hejdå till livet som togs med förälderns egen hand så lämnas man kvar med mycket tomhet och funderingar på vad livet egentligen handlar om. Var finns drömmarna, var finns lyckan ? De göms som solen bakom molnet och molnet är den ångest och depression som gör mig så tung och långsam.

Dag för dag, vecka för vecka, helg som vardag blandas ihop för att nästan se likadana ut. I mitt inre tittar jag på himlen en natt vid stranden vid Orewa, jag tittar upp och ser en himmel jag inte är van vid, så mycket stjärnor och jag stannar hela natten där till ljudet av brusande vågor och tittar på undret, eller så är det en nattpromenad genom ett sommarvarmt Sydney när man vet att hemma är det snöstorm, en promenad hela vägen ner till det berömda operahuset vid hamnen där jag sätter mig och väntar på de första solstålarna att titta fram. På utsidan i verkligheten , idag, blåser det upp till storm och jag får försöka att hålla mig i stormens öga och hoppas att saker och ting blåser över, kanske blåser över så att till och med solen tittar fram.

Om jag ramlar, finns det någon där och hjälper mig upp ? Jag vet inte. Om inte, orkar jag själv ta mig upp ? Jag kommer få reda på det. Det är svårt att se allt i sin rätta propotion när allting ofta blir svart eller vitt. Även ifall jag känner till att saker blir på det sättet så kan inte tankarna bli otänkta utan de finns där och man reagerar på det och sedan kommer man på att det inte var så farligt, men då är det redan för sent, då har man redan fått oron, ångesten och alla andra tankar serverade i sina egna innandömen. En inre storm där ens eget hus skakar i grunden.

Med minnen som tar mig till Varberg en natt mitt sommaren där fullmånen är uppe och och månskenet förvandlar havet till silver så har jag den som stod mig nära då vid min sida, de korta stunder av lycka som nu endast finns kvar i minnet, även om den som stod mig nära då inte gör det längre så finns känslan kvar, inte som längtan efter den som försvann utan bara som en känsla som en pusselbit till den tiden och den platsen, en känsla som inte går att beskriva men som smakar lite salt från havet, som ser ut som silvret på havet och där luften är sval en sommarnatt. En bild av ett skådespel som sedan inte finns några timmar senare då natten blev till dag.

Var jag än går, vad som än händer så kan jag i tanken bege mig till dessa platser, platser för att vila när det stormar på utsidan. Om inget annat fungerar just då och allt snurrar för snabbt då blir det min lilla tillflyktsort. Platsen där jag kanske kan slicka såren och stoppa blodflödet om det riktiga på utsidan ger mig djupa sår. Är jag positiv eller negativ ? Jag vet inte, att vilja räcker inte om man blir låst och kan inte komma över hindren, när stressen blir för hög och man förvandlas från en tänkande och förnuftig individ till någon som knappt kan svara för sig. Den besvikelse som kommer i följdvattnet av att inte kunna komma rätt i situationen förvandlas till ännu en sten som tynger ner en. Att vilja för mycket kan göra att man bränner sig för man blir låst på vägen.

Så dag för dag och inte tänka för mycket inte vilja för mycket gör att man håller sig flytande. En närvaro i ett tidlöst rum där det känns som alla andra är på väg någonstans.

 

 

 

0 Responses to “Skrivkramp och tomhet”



  1. Kommentera

Håll er till ämnet.

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: