Har Ylva Johansson sagt A får hon gärna säga B också.

Det känns så billigt på något sätt att Ylva Johansson kommer till slutsatsen att det är Juholts fel att socialdemokratin är där de är just nu när det gäller förtroende från väljarna. Det är knappast så att Juholt tog över ett Socialdemokraterna i gott skick utan det var ganska sargat och skadat långt innan Juholt blev vald till partiordförande.

Problemen har börjat mycket tidigare och man kan gå tillbaka mitten av 90 talet för att se att som politisk parti har de minskat varje val fram till 2010, under den tiden har Ylva Johansson själv varit minister när socialdemokraterna haft makten och hon är mer ansvarig för den riktning som socialdemokratin har tagit och hon är mer ansvarig för den situationen som socialdemokraterna sitter i idag. Vid samma tid har Juholt sedan 1994 suttit i riksdagen men utan att ha fått förtroendeposter i Göran Perssons regering eller varit bland Mona Sahlins tilltänkta ministrar .

Men hur ser då Ylva Johanssons kritik ut ? Tittar man på hennes blogg så handlar det om att Juholt har 16 % förtroende i opinionsmätningarna och det är helt hans eget fel, och det är partiledaren som försatt partiet i den allvarliga situation som partiet är i just nu. Som jag skrev innan så började det inte med Juholt utan så mycket tidigare. Under dessa år har få reaktioner blivit från socialdemokraterna själva trots att de tappat från 45 % och minskat cirka 5 % per val. Under Göran och Monas ledning (med Ylva som minister).

Ylva lägger kritiken på bordet, hon pekar på att det är Juholts fel och sedan stannar det där. Inga lösningar presenteras. Inga förslag där hon lanserar sig själv som en utmanare till Juholt eller ger stöd till någon hon önskade skulle leda Socialdemokratin. Bara peka på ledaren och konstatera att där ligger felet. Det kanske är dags att öppet deklarera att man är redo att utmana Juholt i kampen om partiledarposten vid den ordinarie kongressen 2013. Då kan Ylva säga att hon står till förfogande, kanske Mona vill pröva en gång till eller kanske till och med Göran känner att det är dags att göra comeback i politiken. Thomas Bodström kanske vill kandidera eller firma Ö och Ö.

Saken är den att någon av dessa personer förutom Mona och Göran kan ha fått förfrågan att leda socialdemokraterna men de kanske tackade nej ? Vad jag fattat det så har det funnits personer som fick frågan före Håkan Juholt att bli partiledare i den slutna processen men de skall ha tackat nej. Varför tackar man nej? Jag menar är man i ledande position i partiet men man vill inte leda partiet vad har man då där att göra ? Men det kanske är lättare att sitta lite vid sidan av och kritisera på sin topposition i partiet istället för att axla ansvaret att ta partiet in i framtiden.

Ylva Johansson pratar gärna om att Sverige behöver en vass och tydlig opposition men själv vill hon inte vara vass och tydlig och säga B efter A för att sätta ut riktningen och berätta vad hon vill göra för Socialdemokratin för att nå dessa mål. Mona Sahlin påstod att hon var för en öppen process i partiet men gjorde aldrig någonting för att skapa den öppna process så hennes kritik är direkt orättvis med tanke på vad hon hade kunnat göra när hon hade makten i sin hand. Att socialdemokratin är där de är handlar mycket om denna slutna kultur som finns i väggarna, och under de regler som styr partiet har Juholt blivit vald.

Hur man än ser på Juholt så blir det att varje gång som ledande socialdemokrater kritiserar valet av honom så underkänner man också strukturen av demokrati som valde fram honom till ledare, kanske det är samma ledande socialdemokrater som själva blivit valda av samma demokratiska struktur och till och med varit dem som pushat för Juholt som partiledarkandidat. Vad säger det om de ledande socialdemokraterna som bitvis riktar hård kritik mot Juholt ?

När jag tittar på socialdemokraterna så kanske det till och med kan vara till nytta för socialdemokraterna att krasha och brinna rejält så att man kan lyfta ut de personerna som varit med och tagit socialdemokraterna från ett 45 % parti till ett 30 % parti. Människor som suttit på förtroendeposter i kanske mer än 20 år. Man kan ju lätt säga att de fått chansen att forma socialdemokratin och vi lever med resultatet idag.

Kritik är inte särskilt farligt men den borde innefatta två ingredienser, beskrivning av det man anser är fel, men också en presentantion av en lösning på problemet. Ylva Johansson är duktig när det gäller den första biten av detta men missar helt den andra biten och svävar in i vackra ord om socialdemokratin och hur det borde se ut i ren allmänhet. Mer eller mindre floskler utan preciseringar. Skall man vara riktigt elak så kanske detta helt enkelt handlar om att Juholt sparkade ut henne ur verkställande utskottet och nu när saker ser purt ut så tar hon chansen och ger igen ? Jag hoppas verkligen att det inte att det ligger på en sådan egoistisk och personlig nivå. För då handlar det mer att ge igen för gammal ost och man kanske inte bryr sig om ifall det skadar partiet eller inte.

Personligen är det inte saker som ligger politikerns personliga plan som betyder någonting när jag väljer att rösta så jag bryr mig föga om de icke politiska argumenten, men jag väljer parti efter ideologi som tilltalar. Eftersom jag ligger politiskt till vänster så ger jag lite makt till socialdemokraterna oavsätt om jag röstar direkt på dem eller på V eller Mp. Om man tittar på valundersökningen från 2010 års val så är det väldigt få som väljer ett parti beroende på ledaren utan de flesta väljer på politiskt sakliga grunder vilket ger mig gott hopp att sådana saker som inte handlar om politik som är knutet till partiledarna blåser bort och har minimal betydelse när folk skall lägga sin röst i val.