Arkiv för juni, 2011

Jag tycker Segerfeldt övertolkar SAAB anställdas oförmåga att inte klara sig utan lön.

Fredrik Segerfeldt filosoferar över människors dåliga förmåga att ha sparade pengar på banken och drar slutsatsen att folk förlitar sig på att staten skall skjuta till pengar så fort det är en motgång i livet.

Denna ”motgång” i livet som det handlar om är SAAB anställda som får reda på att de inte fått någon lön insatt på sina konton. Räkningar skall betalas och en sådan oväntad överraskning är nog ganska svårt att bara tackla hursomhelst.

Man har jobbat och arbetsgivaren skapar problem här genom att inte betala ut lönen i tid. Exempel i tidningarna handlar om att en får ta öronmärkta pengar , dvs sparade pengar, undanstoppade pengar, en buffert. Andra tvingas låna pengar genom facket vilket de kan göra för att det finns en statlig inkomstgaranti.

Segerfeldt frågar sig varför man måste gå till banken och låna pengar för att ha råd med sill, brännvin och jordgubbstårta, han frågar sig varför med villa och bil inte har en enda liten sparbuffert, han jämnställer SAAB arbetarna som att det är tonåringar eller hjon för att de lever som han beskriver det som folk som lever ur hand i mun.

Jag tror förklaringarna är ganska enkla. Att vara SAAB arbetare har knappast varit en dans på rosor de senaste åren. De har haft driftstopp från gång till gång vilket har medfört att SAAB arbetare har fått mindre lön per månad och där har nog mycket av buffertarna ätits upp. Det här handlar knappast om människor som springer till staten och ber om pengar så fort bekymmer uppstår. Sedan har folk sparat pengar under året och de har antagligen beställt resa om de har råd med det och då har de förbrukat en del av sin buffert. Det så sätter dem i knipan är att företaget brister i sitt åtagande att betala lönen.

Är det verkligen så att en arbetare skall tvingas ha beredskap för en sådan sak att företaget inte betalar ut lönen ? Om man jobbat där 5 , 10 , 15 , 20 eller till och med 25 år och dessa saker aldrig krånglat, är det då rimligt att man har beredskap för ett sådant bakslag ? Jag tycker inte det känns rimligt.

Segerfeldt pratar om en fördubblad snittlön från 1970 till 2010 och han använder det för att argumentera för att folk borde ha större möjlighet att spara. Hans tes handlar ju om att folk litar på att staten skall komma och täcka upp om motgångar händer. Han bortser från ökade fasta utgifter som kommit av de 40 åren, och jag vet inte, en villaägare på SAAB har nog fått ganska saftiga elräkningar under vintermånaderna som antagligen ätit rejält av bufferten.

Men jag skall spricka hål på den tesen att folk förlitar sig på staten och därför undviker och spara pengar. Om man skall ta 70 talet som exempel och gå kanske lite längre tillbaka i tiden så pratar vi om en tid där arbetslösheten var i genomsnitt 1 % mellan åren 1955 till 1976, Det är ju en procentsats som vi inte är i närheten av idag. Det är också ett belägg för att folk vill försörja sig själva och inte förlita sig på staten som försörjare. Jo det var en annan tid då. Man kunde gå från avslutning i nian till att gå direkt och jobba i industrin som fanns då, något som inte existerar idag.

Ideologiskt kan jag se var Segerfeldt kommer ifrån med uppdrag som han tidigare haft hos arbetsgivareföreningar och senare på Timbro och att det handlar om att han ser de höga skatterna som ett problem som skapar enligt honom människor som är så ansvarslösa med sin privatekonomi till en sådan grad att de förvandlas till barn i pappa statens famn. Människor som han beskriver som oansvariga trots att i detta fall handlar det om en arbetsgivare som satt sina arbetare i klistret genom att inte betala ut den lön som de förtjänat. Men tydligen blir det inga negativa reflektioner över arbetsgivarens beteende.

Om han ändå skall lägga fram sin tes om hur folk ser på sitt sparande så hade han kunnat ta andra exempel som stöd för sin tes och inte den extrema situationen som SAAB arbetarna fått på sitt bord just när semestern är runt hörnet.

 

 

Det finns många goda skäl varför man inte skall bomba städer.

Läser denna artikel och detta blir ingångspunkten till ett resonemang om bomber i krig. För det första måste jag påpeka att jag verkligen inte är emot att man slår ut framryckande tunga vapen med bomber eftersom idén handlar om att flytta dessa vapen inom räckhåll för att skjuta på städer som man önskar inta med alla civila dödsoffer som det medför.

Det finns en logik i att slå bort dessa militära instrument såsom artilleri, pansarvagnar och flygplan så att de inte kan orsaka förödelse mot civila människor som hamnar i mitten mellan stridande parter.

Det som NATO gör nu är att rikta bomberna mot fasta mål som finns i städer. Byggnader där man vet eller tro sig veta att det finns militära installationer. Problemet med bomber är att de är knappast smarta eller för den delen ett sådant vapen att de skadar endast det militära målet utan också alla som råkar finnas i dess närhet.

Det finns ingen nytta med att bomba byggnader och systematiskt steg för steg slå sönder en struktur som kommer att behövas när Khaddaffi försvinner från makten. Det är ingen vinst för dem som vill ta bort Khaddafi från makten att ”bomba fel” så att NATO blir ansvariga för att jämna civila byggnader med marken med civila dödsoffer som följd. En sådan aktion exploateras skoningslöst i propagandasyfte för att visa att NATO inte bryr sig om civila människors liv.

Khaddaffi är en man som har mycket blod på sina händer, en person som genom åren både blivit bombad men också väldigt mycket kramad av ledare som nu står bakom att bomba Tripoli med syfte att tvinga Khaddaffi från makten. De som har störst chans att skydda sig i bombräder är just de som man kalla de fula fiskarna, khaddaffianhängarna, så när bombningarna sker kommer oftast de till skada som har minst sympati för Khaddaffi men de kanske sitter fast i krigen mellan de krigande partern. Deras vilja och styrka avtar när de ser sina egna vänner och släktingar, vuxna som barn som får sätta livet till för att någon väldigt långt bort har bedömt att deras hus var ett militärt mål. Det blir svårare för dem att ställa sig på NATOs sida och samla kraft för att tvinga Khaddaffi att kasta in handuken.

Jag drar till minnes en händelse som skedde 1999 på våren när NATO bombade Belgrad. Den Kinesiska ambassaden blev bombad där för att man helt enkelt gissade fel på en adress som man hade och valde fel byggnad att bomba. Nu vet inte jag vad NATO gjort denna gången och det hjälper väldigt lite för de döda att man beklagar att man bombade civila. Tydligen så är det så att man tog fel på en byggnad och ett flygfält, man siktade så dåligt att människor dog och diktaturen fick möjlighet att utnyttja offren för sina egna propagandasyften.

Det finns inga quick fix för Libyen kriget men att NATO blir krigande part hjälper inte till att störta Khaddaffi, utan det handlar om att vara återhållsam och slå ut allting tungt som Khaddaffi offensivt riktar mot sina motståndare.

En viktig faktor för att Khaddaffi skall falla är just vapenembargot och att just detta stöds enhälligt av alla namnen i säkerhetsrådet. Någon kanske säger att man borde rusta upp de som slåss mot Khaddaffi med vapen, men problemet är att då kan någon som till exempel Ryssland eller Kina få för sig att de skall rusta upp Khaddaffi med vapen genom mellanhänder. Mer vapen på båda sidor gör inte att konflikten löses snabbare. Kan man skydda civilbefolkningen i de städerna som är utanför Khaddaffis kontroll och rikta starka humanitära insatser mot dem så hjälper man till att undergräva Khaddaffis makt i små steg.

Sedan vet ju inte jag hur bråttom till exempel Sarkozy har, det är snart val i Frankrike och kriget i Libyen spelar en viktig roll i byggandet av hans egen image som en handlingskraftig Fransk president. Det kanske därför det är så bråttom att försöka bomba Khaddaffi bort från makten ?

Kontinuitet och långsiktighet , ett starkt påbud att slå ut offensiva vapen som försöker döda civila och att bevaka vapenembargot är den enda vägen man kan gå. Min åsikt som jag pekat på innan är just att det blir svårare och det tar längre tid att få bort Khaddaffi från makten när civila blir dödsoffer på grund av NATOs bomber. Det är inte bra att NATO blir en krigförande part i detta utan deras roll bör vara att just skydda alla civila och inte bomba dem.

Jag tror inte på borgerliga idéerna om Libyen som handlade bara om att få lov att bomba med JAS. Det kanske har ett djupare syfte att visa hur bra JAS är så att man kan sälja fler av dem, eller så handlar det bara om att visa sig dugliga inför NATO och visa hur bra Sverige kan tjäna NATO. Det är trots allt borgarnas våta dröm att få in Sverige i NATO. Trots allt är 50 % emot att Sverige skall gå med i NATO och 23 % för och det är en tydlig signal att Sverige skall inte springa NATOs ärenden och bomba för dem. Man måste visa att man verkligen vill vara med och förändra Libyen i en demokratisk riktning, men det handlar också om att låta dem själva förändra sig så att de som kommer efter Khaddaffi inte blir en ny diktatur.

Detta är en lång process och den processen kan säkert gå snabbare om man inte förstör för mycket infrastruktur så att det nya styret bara har ruiner kvar efter Khaddaffis fall.

 

 

Moderat krishantering när smygandet med Sd kommer i ljuset.

När saker kommer till ytan som man helst vill gömma undan då är det viktigt att Fredrik Reinfeldt inte associeras med det inträffade. Man skickar fram en talesperson, i detta fall Kindberg-Batra för att säga några ord om det som hände, ord som inte betyder någonting som att säga att vi önskar att det inte hade hänt. Sedan pekar hon ut den ansvarige som skall ut och plocka drevet och svara för det inträffade en viss herr Rådström i detta fall och Rådström minns inte riktigt men han har tydligen haft kontakt med Sd ledamöten.

Sedan är det att dra fram den mänskliga aspekten, att man inte är mer än människor, man dricker ju för tusan kaffe tillsammans.

Slutligen gäller det att smeta över så mycket som möjligt på Rödgröna genom att påstå att alliansen är som Rödgröna.

Nu slipper vi ändå arga noter från det blå laget där de blir förbannade på sossarna för att Sd röstar med Rödgrönas förslag som om Rödgröna kan välja eller vill välja hur Sd skall rösta.

Om detta blåser på så blir det i värsta fall för Rådström att hans eget parti tvingar honom att avgå för att distansiera sig från problemet. Men nu gäller krishantering och att skjuta detta så långt bort från Reinfeldt.

Saken är ju den, att när man tar informella och hemliga kontakter då är man från början medveten att man kanske inte lever upp till den politiska linjen som alliansen påstår att de har. Nu kan de aldrig förneka att de har hemliga kontakter med Sd för ingen tror dem.

Alliansen har ett val och det är att förankra förslag som gör att Sd aldrig blir vågmästare. Men minoritetsregeringen vill inte göra detta och då kan man väl säga för att låna några ord från Moberg att en minoritetsregering som väljer att få igenom sin politik med Sd som vågmästare är lika pålitliga som aprilvädret.

56 % röstar på Moderaterna.

Om förtroende och folklighet inte är samma sak så är förtroende och förtroende inte heller samma sak.

Bara för att man påstår att man har mycket eller ganska stort förtroende för Fredrik Reinfeldt så litar man inte så mycket på Reinfeldt att man vill rösta på hans parti. Kallas det för att verkligen ha förtroende för honom ?

56 % har förtroende för Reinfeldt sägs det.

Varför behöver man tyshetslöfte från Sd riksdagsmannen om kontakten med alliansen inte handlar om förhandlingar ?

Låt se här nu.

Alliansen tar kontakt med en Sd riksdagsman vid två tillfällen, detta sker under avkrävande av tysthetslöfte. Varför då ? Om det inte handlar om förhandlingar finns det ingen anledning att avkräva tysthetslöfte.

I ena fallet handlar det om att Alliansen vill ta reda på Sds ståndpunkt i en fråga.

I andra fallet handlar det om att informera om Alliansens förhållningssätt i frågan.

En annan fråga som är relaterad till denna fråga.

Varför reagerar bara alliansvännerna när Sd röstar på rödgrönas förslag men aldrig när de mer än 9 fall av 10 i vågmästarposition röstar med alliansens förslag ?

Och varför riktar man sig främst mot sossarna när de borde rikta sig till Sd som inte gör som Alliansen vill ?

Andra bloggare

Röda Berget Peter om Raj-raj, Moberg om trafiksäkerhet, Johan W. om skolbetyg,

Juholt håller på att göra en Bodström.

Jag tror inte på idén att plocka in någon i ett parti utifrån så att säga. Jag tycker här att Juholt gör samma sak som Persson gjorde med Bodström. Det handlar inte om att jag tror att Stefan Holm kan göra ett bra jobb i den gruppen utan själva principen här. Han är tydligen inte medlem i partiet och Juholt borde sträcka sig till att välja personer som valt att engagera sig i partiet.

Stefan Holm är säkert ett utmärkt val ifall han först väljer att engagera sig i politiken, blir medlem och senare vinner stöd i partiet, men att halka in på ett bananskal gör mer skada än nytta. Det är som att peka på att det finns inte tillräckligt med folk i partiet som har rätt kompetens att delta i gruppen.

Ser att en del blå bloggare *(och en grön) får lite vatten på sin kvarn och försöker måla det som lite oseriöst förslag men jag skulle inte dra det så långt att säga att det är oseriöst, men jag tycker man borde välja folk i partiet som valt att engagera sig. Väljer Stefan Holm själv att engagera sig i politiken utan att någon lockar in honom i det så kommer han tillföra mycket tror jag.

Att plantera idén att Juholt kommer plocka folk utifrån partiet när han känner för det skapar bara klyftor i partiet, för det är som att säga att folk i partiet inte riktigt duger till för att väljas.

*ändring i texten tis 14 juni kl 02.09 efter påtalande att han inte är blå bloggare kanske borde använt ordvalet borgerliga bloggare 🙂

Lagstadgade principer är tydligen missbruk av regler enligt Bill.

Det är en demokratisk skyldighet att lyfta frågan om förändringar av system som är viktiga för att Sverige skall fungera om det har allvarliga brister som gör att människor kommer i kläm. Det är därför det finns en lagstadgad rättighet där utskotten kan lägga förslag till förändringar av ett system som har allvarliga brister. Det är inget missbruk av reglerna om man anser att det finns ett starkt folkligt och politiskt stöd för att få till stånd förändringarna även om det rubbar tidigare ordning.

När det finns en minoritetsregering som påstår att de har sett bristerna i systemet, men avhåller sig från att rätta till bristerna så är utskottsinitiativet nödvändigt för att mana minoritetsregeringens att rätta sig efter riksdagens vilja.

Per Bill tror att ett sådant här handlande kan långsiktigt undergräva tron på lagstiftningen, om man ansett att lagstiftningen hade varit genomtänkt i första taget så hade regeringen haft en majoritet i riksdagen för att fullfölja den utstakade vägen.

Riksdagen sitter inte på läktaren och tittar på som passiva röstboskap utan nu blir det att ta en aktiv roll när det gäller att styra Sverige. Vi har regering som stödjer sig på en minoritet av det politiska stödet i Sverige vilket innebär att de är alltid beroende av att söka stöd hos något av de politiska partierna i oppositionen något som de inte alltid verkar förstå. Vägen är också lika lång för V+S och Mp att söka stöd för sina idéer hos de fyra allianspartierna. Det ligger i partiernas gemensamma intresse att foga samman politiska lösningar som har en politisk majoritet och därmed främjar ett långsiktigt förankrat beslut utan att Sd blir vågmästare. Det är ett val för de enskilda partierna i Alliansen att i princip inte göra uppgörelser med de rödgröna partierna för att man bestämt att man bara vill prata med varann (i minoritet).