– Jag är inte beredd att pantsätta Sverige och agera riskkapitalist åt välbeställda.

Det sa Reinfeldt i augusti 2009 när Koenigsegg Group saknade 3 miljarder i finansiering för att ta över SAAB.

Nu verkar det vara klart att Spyker fixat finansiering och svenska staten garanterar lån för 4,1 miljarder kronor. Vad jag retar mig lite på är att skattebetalarna får stå för garrant och blir dem som tar hela smällen om det går åt pipan.

Jag skulle kunna ha tänkt mig en lösning där staten hade fått ett 20 % eller mindre ägande av det nya bolaget. Inte för stort för att bli dominanta och sätta inriktningen på företaget , men tillräckligt lite för att verka som en blåslampa mot de övriga ägarna och få full insyn att lånen går till den verksamhet som är bestämt.

Poängen med det lilla statliga ägarskapet handlar om att kunna ha möjlighet att casha in och dra sig ur företaget om det börjar gå bra igen och lämna företaget tillbaka till marknaden där det hör hemma. Kan man göra det med banker så skall det gå bra att göra det med andra företag också.

Den borgerliga doktrinen för statens förhållande till företag är klar. Ta gärna risker med statens pengar, och se för allt i världen till att riskera utan att tjäna något på företagets eventuella framgång.

Visst är det den samhällsmässiga vinsten att tillgå att slippa ta kostnaden för arbetslösa SAAB arbetare , underleverantörer och andra aktörer som lever på och av SAAB som varumärke. Här har vi ett SAAB som gått dåligt under en lång tid och det är inte säkert att det som blir av SAAB nu , den produkten som kommer ut på marknaden blir något som kunderna önskar köpa. Men när lilla SAAB skall få bidrag från staten bör staten få en liten bit av företaget som pant som de eventuellt kan göra sig av med när företaget går bra igen.

Så grattis Sverige, idag blev vi riskkapitalister åt välbeställda.

Andra bloggar och tidningar.

Peter Andersson (s), Helen Törnqvist (C), Mary X. Jensen (M), Svenska Dagbladet (oberoende Moderat ), Expressen (oberoende liberal) , Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk), Svt (public service), Göteborgs Posten (liberal), BBC, Guardian, Financial Times.

Vilken syn har försäkringskassan på slavarbete ?

Läser denna korta artikeln i aftonbladet som handlar om 84 årige Miriam. Under andra världskriget var hon en av personerna som hamnade i Auschwitz i en av dessa mördar fabriker där nazisterna systematiskt och industriellt mördade människor på löpande band.

Av Tyska staten fick hon ett belopp på 80000 kronor som en kompensation för det lidande som hon fått utstå. När försäkringskassan får nys om dessa pengar så sänker de hennes pension med 43000 kronor. I fyra år har hon fått kämpa mot myndigheterna för att få tillbaka pengarna.

Det är en skam att man vid 80 års ålder måste börja slåss mot myndigheterna när de trycker ner den lilla människan till marken på detta sätt. Jag funderar på hur många i den åldern som är i liknande situationer där de får beslut som dessa men man orkar inte kämpa emot. Istället lägger man sig på marken och låter myndigheterna köra över en.

När man är 80 år och det tar 4 år att få rätt och få tillbaka sina pengar måste nästan kännas som att även om man fått rätt så har man förlorat därför att det stulit tid och kraft.

Försäkringskassan ansåg att de hade rätt att sänka hennes pension därför att pengarna hon fick från Tyskland var på grund av ”frivilligt arbete i ghettot”. Så försäkringskassan ser slavarbete som frivilligt arbete.

Försvarsuppgörelsen som moderaterna påstår inte finns.

Jag läser Kents Perssons blogg där han påstår att de rödgröna inte har en försvarsuppgörelse.

Han pekar på Afghanistan och Sveriges militära närvaro där. Han tycker det är pinsamt när de kallar till presskonferens och säger att de inte är överrens.

Det är ingen svaghet att vänstern säger vad de står för i frågan , och det är ingen svaghet av de rödgröna att peka på skillnader i synen på Afghanistan, om man skall vara där eller inte där.

Majoritetsmässigt så är det en klar majoritet för att Sverige skall ha militär närvaro i Afghanistan, och ett vänsterparti kan aldrig få majoritet i riksdagen för ett tillbakadragande av Sveriges närvaro i Afghanistan.

Men här kommer en annan sida av frågan. Visst kan allians för Sverige med moderaterna slå på stora trumman och basunera ut hur fel de anser att vänstern har, moderaternas ledare beskriver vänsterns linje som nostalgisk, egoistisk och nationalistisk. Det är knappast en hemlighet att Moderaterna och vänstern inte kommer överrens när det gäller politiken och så har det alltid varit.

Man måste inte vara 100% överrens inom de politiska politiska blocken. En sådan sak som homoäktenskap där har Kd tagit strid mot det men de satt i samma politiska minoritet som vänstern sitter i sin profilering mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

En annan vinkel av Afghanistanfrågan handlar om att Sverige har inte makt att själva bestämma ifall vi skall vara i Afghanistan eller inte. Det spelar ingen som helst roll ifall Sverige är politiskt överrens om närvaro i Afghanistan om USA bestämmer att det är dags att dra sig tillbaka. Nu kommer antagligen inte det att ske så länge USAs president heter Barrack Obama men efter hans tid vid makten om den nu slutar efter 4 år som president eller 8 år som president kan prioriteringarna förändras snabbt.

Sedan spelar det ingen roll hur mycket Sverige vill stanna eftersom vi är ett litet land.Vi kan inte sitta där ensamna med några tusen man och försvara och förbättra situationen i Afghanistan.

Konceptet med att vara överrens och ha en gemensam politisk agenda där man har en politisk agenda, som man för övrigt presenterar en månad innan valet och sedan bryter ett vallöfte av tio är inte imponerande.

När man till exempel inte uppfyller ett vallöfte om sänkt maxtaxa på fritids , en reform som hade beräknats att kosta 0,5 miljarder så hade aldrig för avsikt att genomföra den reformen över huvud taget. Jag kan förstå att det har en poäng att sitta och leverera ett sådant här vallöfte sommaren 2006 med pressen närvarande där alla fyra partiledarna leende framför kameran och säga att de är överrens. Något annan skulle ju vara pinsamt enligt folk på allianssidan av politiken.

Den största skiljelinjen mellan Allians för Sverige och de rödgröna när det gäller försvarspolitik är att Allians för Sverige vill ansluta Sverige till NATO medans de Rödgröna vill att Sverige skall bestämma själv vilka internationella insatser som de åtar sig att göra.

För övrigt tycker jag att det är dags att Alliansen ser till och skaffar sig en exakt ekonomisk definition av ”utanförskap” så att man i budgeten exakt kan mäta hur många som är i utanförskap. Detta borde ha varit klart 2006.

Hej Alliansen, var snälla att förklara vad utanförskap egentligen innebär.

Jag lyssnade på P1 lördagsintervju med riksrevisorn Eva Lindström där Thomas Ramberg är intervjuare för en vecka sedan.

Riksrevisionens uppgift är att granska staten och se till att regeringen och statliga myndigheter förvaltar de statliga verksamheterna så effektivt som möjligt. Det är ingen myndighet med makt så till vida att de kan tvinga statliga instanser att följa deras slutsatser och det enda de granskar är hur målen som sätts upp av beslutsfattare genomförs och hur genomförandet sammanfaller med målet.

Begreppet utanförskap har varit centralt i debatten. Visst kan vi alla ha en generell bild om vad utanförskap är, men det finns ingen exakt definision som är så tydlig att alla förstår vem som är utanför och vem som inte är det. Det kanske inte är något problem i politiska debatter och retoriska ordväxlingar att definisionen är suddig.

Men det blir problem när man siktar på att minska utanförskapet och därför pratar i termer som att utanförskapet har sjunkit eller ökat i procent till exempel. Det kommer ofta upp i diskussionen.

Här är några exempel.

Cachad definition från moderaternas hemsida som antagligen fanns på moderaternas sida innan valet 2006 (antagligen cachad 20070111).

Utanförskap är (eller var då 2006 (?)) per definition personer som :

• inte har arbete
• inte heltidsstuderar
• som är sjuk och borta från sin arbetsplats en lång tid
• folk som jobbar deltid och inte klarar sin egen försörjning
• folk som arbetar mindre än de skulle vilja

Notera följande, att detta är en politisk definition som antagligen blev författad innan Alliansen med moderaterna kom till makten. Så det handlar antagligen mer om en emotionell definsion när man pratar med folk inför ett val 2006 där Sverige låg i högkonjunktur.

Det är en helt annan femma när man får makten och skall etablera en konkret definition som kan användas för att mäta effekter av politiken och räkna exakt vem som är i utanförskap och vem som inte är det.

Ser en annan definision lanserad på denna sida där Utanförskap = Helårspersoner och Helårspersoner är inte hur många personer sammanlagt som befinner sig i utanförskapet utan hur många personer som det sammanlagt är försörjda under ett år vid en tidpunkt.

Kan återgå till den cachade sidan från moderaterna inför valet 2006 där skriver de följande.

”Förra året var det runt 1 miljon människor som vare sig hade ett arbete eller var heltidsstuderade utan att samtidigt söka arbete. Men utanförskapet är så mycket större än så. Att vara sjuk och borta från sin arbetsplats under lång tid kan för många betyda isolering, avsaknad av arbetsgemenskap och tillhörighet. Dessutom tillkommer alla de som har ett jobb men egentligen vill arbeta mer än de kan på grund av arbetsmarknadsskäl. Att arbeta deltid innebär ofta att man inte klarar sin egen försörjning och blir beroende av andra. Och det är framför allt kvinnor som arbetar deltid. Det är alltså ytterligare en halv miljon människor som befinner sig i utanförskap: de arbetar men mindre än de skulle vilja göra. Sammantaget är det runt 1,5 miljon människor som står utanför arbetsmarknaden”

Tittar man på diagrammet över helårspersoner så missar de runt 400000 personer för 2005 om det skall komma upp i en 1,5 miljon. Så de diagrammen är värdelösa för att mäta hur många personer som är i ett utanförskap hur det nu skall räknas.

Tänk dig 12 personer , de är arbetslösa en månad under samma tid och dessa personer blir en fiktiv helårsperson, men det betyder inte att de tolv personerna var för sig är i någon form av utanförskap.

När Tidningen Riksdag & departement redovisar siffror i november 2009 där de konstaterar att utanförskapet är tillbaka på 2007 års nivå då definierar de utanförskapet med att vara helårsekvivalenter.

Så en person som är en helårsekvivalent skulle försvinna från denna typ av mätning om de hade jobb under en månad och det skulle ta dem 11 månader att komma in och räknas som helårsekvivalent igen om jag fattat den definisionen korrekt. Så det är ingen bra indikator heller.

Utanförskapet i definition är som att tala om trollen. Alla har en uppfattning om vad det innebär men ingen kan exakt beskriva hur definitionen skall se ut.

Detta är ganska allvarligt för om man inte har en definition vad utanförskap är så kan man aldrig sätta upp mätbara politiska mål för att minska utanförskapet.

Tillägg Torsdag den 10 juni 2010

Länkning till SVTs artikel om utanförskap.

En liten titt på SCB.

Tittar på Nima Sanandajis analys av SCBs partisympati undersökning från november förra året.

Jag är inte så där överförtjust i opinionsundersökningar för det handlar om att de ringer runt ett par tusen och sedan blir det plötsligt att representerar hela svenska folkets vilja just då. Det bästa kanske är att sådana undersökningar från opinionsmätnings bolagens synvinkel är att det finns ingen som kan säga att det är fel för det finns knappast något facit.

De frågar 1000 personer minst , ibland mindre , och de basunerar ut att si och så många av svenska folket tycker ditt och datt.

Nåja nog om det. Kollar i SCBs mätning och letar upp var han har tittat. Han skriver att färre en åtta procent av företagarna stödjer socialdemokraterna hos företagare med mer än 10 anställda. Tittar man på siffran som han utgår från så kan man lästa siffran 7,8 % och den siffran kommer från en felmarginal på 7,4 så var mätningen säger är att stödet för sossarna i den gruppen kan ligga så långt ner som 0,4 % till 15,2 %, det kan ha något att göra med att det baseras på 55 individer och lägg därtill att det kan vara både yrkesverksamma och icke yrkesverksamma företagare.

Så den siffran är ytterst osäker. När jag har lista uppe kan jag titta lite generellt på företagarna med alla ytterst osäkra faktorer i mätningarna.

Jag tittar på Moderaterna till exempel. Samma grupp som Nima plockade siffran för Socialdemokraterna så ser jag att Moderaterna har 78,4 % för de 55 individerna i novembermätningen. Tittar jag på förändringen sedan Alliansen tillträdde makten 2006 så kan jag konstatera att denna gruppen har vuxit från 65,7 %  sista mätningen före valet 2006 ( maj) så om man skulle lita för mycket på denna mätning ( något som jag inte skulle göra) så är det stor sannolikhet att 4 chefer av 5 är moderater.

När du jobbar på ett företag tror du då att det som är bra för din chefs privatekonomi också är lika bra för dig då skall du rösta som chefen.

Metro blir opinionsbildare.

Metro har blivit politiska opinionsbildare. Får väl välkomna Metro in på den politiska arenan och påpeka att de inte längre är politiskt obundna som de beskriver sig själva som. Tydligen är det många som hoppar på tåget och spinner vidare på artikeln.

Om man skall recensera artikeln och plocka upp konkreta punkter så hittar man följande saker som de sätter fokus på.

De får Claes Bloch att kommentera att han skulle vilja ha Margot Wallström som stadsministerkandidat, något som inte ens finns på kartan när SR intervjuar Claes Bloch senare. I intervjun får man också veta att partidistriktet Skåne står bakom Mona Sahlin och kommer ge henne stöd på partikongressen 17-18 mars 2010.

Så Metro pratar om en spricka som inte finns.

Om man skall vara petig när det gäller staplarna som Metro presenterar en för augusti 2006 och den andra för November 2009 så kan man konstatera att Augusti 2006 var Göran Persson fortfarande Stadsminister så på den grunden är det ganska klantigt att de lägger fram den stapeln som jämförelse med November 2009.

Andra kritiken är att de låter 2 personer som gjort sig kända för att vara motståndare till Mona Sahlin komma till tals Claes Bloch som nu sagt att han sluter upp bakom Mona Sahlin och Dennis Bäckman som beskrivs som en person som startade namninsamling för att få Sahlin avsatt. De tar inte med några röster som stödjer Mona Sahlin, nåja de beskriver att de var i kontakt med Mona Sahlin själv under kvällen (torsdag) men det verkar inte som att de gör ett seriöst försök att får båda sidor att komma till tals.

De kunde försökt att kontakta Margot Wallström till exempel ?

Det skulle vara intressant att veta vem som skrev artikeln eftersom den bara är undertecknad med ”Metro”. Kanske det finns en medvetenhet hos författaren att artikeln är inte mycket att hänga i granen.

Metro

När denna nyhetsanka får vingar är det intressant att se vilka som hakar på det. Expressen (obunden liberal) hakar på det här där det är en bild på en sammanbiten Mona Sahlin och en leende Margot Wallström där de också påpekar att de inte nått någon av personerna för en kommentar. Expressen följer upp med detta men en mycket gladare Margot jämfört med andra artikeln men ingen bild på en samanbiten Reinfeldt. Det handlar om en opinionsmätning gjord av moderata PR byrån KREABs dotterbolag demoskop där man konstaterar att Margot är populärare än Fredrik. Sedan följer dementi artikeln som är här där sossarna får säga att det är skitsnack.

Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk) konstaterar att det är helt taget ur luften.

Och en hel drös av bloggare som spinner och dementera beroende på om man är på vänstersidan eller på Alliansens sida.

Jag tycker det är skittråkigt att uppmärksamheten kommer på saker som detta. Detta handlar inte om sakpolitik. Detta är ”Se & hör” och politiskt spinneri.

Jag kan i och för sig förstå att bloggare och tidningar som står Alliansen nära önskar pajkastning när opinionen inte är med dem. Det ger dem andrum och de behöver inte prata om politik som de infört och vilka effekter det har haft på människor.

Det skulle vara kul om politiker oavsätt färg som kandiderar sätter igång att profilera sig. Berättar vad de önskar göra med sina mandat om det blir valda. Men det kanske är en hemlis som dyker upp ungefär en månad innan valdagen.

Iran det senaste året.

Abbas Jafari Dowlatabadi sitter framför mikrofonerna och pratar med IRNA den statliga  diktaturkontrollerade nyhetsbyrån i Iran. Han är åklagare för Teheran och argt proklamerar  efter massarresteringarna att ”dem som tänt eld på fordon och begått andra brott” har gjort sig skyldig till ”mohareb”. ”Mohareb” är ett brott som betyder att man har begått ett brott mot gud enligt diktaturens sätt att se det och det ger dem rätten att avrätta dessa personer enligt deras sätt att se det.

Först måste de få de arresterade att erkänna genom att banka skiten ur dem eller på annat sätt framtvinga bekännelsen med beprövade tortyrmetoder. Eftersom de diktaturen har bestämt att gud är på deras sida och de andra i grönt går mot guds vilja så tror de bokstavligen på att de utför guds vilja.

Så fritt fram för de som anser att de har gud på sin sida att bruta ben, dra ut tånaglar, våldta demonstranter av båda könen, man på kvinna eller man på man.  Alla metoder är tillåtna för diktaturen som anser att de har gud på sin sida skall få den gröna demonstranten att bekänna.

Vid sidan av detta har diktaturen bråttom att stifta lagar för att påskynda processandet av denna typ av brott så de snabbt kan föra de som de anser är skyldiga till galgen. Diktaturen är trots allt inte folkligt förankrat. Om de skulle vara detta så hade de inte varit en diktatur. Men de har en metodik att behålla makten.

När det är val så bestämmer de vilka som får delta med hänvisning till guds vilja enligt deras sätt att se det. Det gäller att vid det steget se till att plocka ett antal kandidater så att diktaturen får den de vill ha som ”demokratiskt vald president”. I somras gick det inte så bra för diktaturen och de var tvungna att fuska för att vinna. Detta föll inte i god jord och människor tog sig ut på gatorna för att protestera.

Diktaturen blir rädd när folket reser sig på detta sättet, många av de som sitter vid makten är veteraner från den senaste revolutionen 1979 där de slutligen stod som segrare efter att de fått mycket blod på sina händer. De förstår folket och deras vrede för en gång var de på den sidan mot Shahen av Iran som var en nickedocka till Storbrittanien och USA. De förstår att om de inte lyckas kontrollera folket så riskerar makthavarna att förlora sina privileguim, sitt hem och kanske även sina liv.

Det är populärt för diktaturen att knuta de gröna demonstranterna samman med USA , Storbrittanien, gamla Shah anhängare eller någon annan grupp som är mot guds vilja enligt diktaturens sätt att se det. De håller anklagelsen framför sig som sköld och slänger ut det på demonstranterna, inte för att det finns några belägg för att det är sant utan bara för att ge en ursäkt att arrestera dem och sedan få dem att bekänna efter ”förhör”.

I skuggan av allt detta bestämmer Sverige att känns ok att skicka sin ambassadör att närvara dagen då ”den folkvalda presidenten” svärs in igen. Att sitta där och legitimera diktaturen. ”ingen avsikt att gratulera” skriver Bildt, ”Närvarande diplomater är alltid bättre rapportörer” fortsätter han. Ryggradslöst säger jag. Är vi svenskar för att legitimera diktaturer som dessa ? Varför kunde vi inte avstått att närvara ?

Det finns ungefär 90 svenska företag som verkar i Iran som 2005 stod för ett exportvärde motsvarande 7,8 miljarder svenska kronor och vi importerade samma år varor till ett värde av 1,2 miljarder kronor.

Är det för att skydda den exporten som vi skickar ambassadören att närvara och bortse från att landet är en diktatur ?

—————————

Andra bloggar.

Nima Dervish skriver en hel del om Iran

Arbetslösheten är lägre på Island jämfört med Sverige.

Trots Islands finansiella kris så är arbetslösheten på Island procentuellt sett lägre än den är i Sverige.Det beror på att de låg på en arbetslöshet som var ungefär 1 % innan krisen kom. De har näringsverksamhet som går bra trots krisen, det är fiskeindustrin, mjukvaruutveckling för datorer och turismen.

Den konflikt som existerar mellan Island och Storbrittanien/Nederländerna gäller att Island hävdar att bankgarantin inte gäller för bankverksamhet som Landsbanki gjort genom Icesave utanför Island. Nu har de röstat igenom en lag där Island förbinder sig att täcka skulderna som uppstått på grund av Landsbankis dåliga affärer utomlands. Det handlar om att Island tar på sig en skuld på 40 miljarder kronor.

Presidenten på Island vill inte skriva på lagförslaget och det verkar som att det kommer att gå till en folkomröstning. Vad det handlar om är att Islänningarna vill inte ta på sig en skuld som bankmännen har skapat då de spekulerat i utlandet. Det verkar som att det kommer att bli folkomröstning om detta och det skulle jag tycka vara rimligt. Som sagt handlar det om att ta på sig en skuld på 40 miljarder kronor. Jag tycker inte att det känns rimligt att Islänningarna skall behöva ta ansvar för privat näringsverksamhets dåliga affärer.

När Islänska banker verkar i Storbrittanien borde det vara brittisk bankgaranti som gäller till exempel. Det är det brittiska finanssystemet själva som måste gå in och begränsa vilka som de anser har rätt att verka på den brittiska marknaden. Det känns inte rimligt att Islänningarna skall plocka upp en nota på 40 miljarder för att en privat bank inte klarar av att göra affärer inom ett område där de förmodas vara kunniga.

Andra bloggar i samma ämne.

Röda Berget

Nemokrati