Socialdemokraterna är inte miljöpartiet.

Nu vet inte jag exakt hur frågorna sett ut som Jenny Madestam fått från journalisten när det gäller öppenheten inom Socialdemokratin, eller kanske jag skall säga den öppenhet som inte finns. Hursomhelst, vad Madestam svarar när det gäller om Socialdemokratin skulle kunna klara ett öppet val av partiledare så tar hon fram sakexempel med miljöpartiet och Mikaela Valtersson som efter att förlorat kampen om att bli språkrör lämnade toppolitiken.

Den stora skillnaden mellan socialdemokraterna och miljöpartiet när det gäller att välja sina ledare är att en miljöpartist är inställd på att mandatet är begränsat, det betyder att man vet att när man träder in i sin förtroendeposition så vet man vilken dag det senast kommer att sluta. Det finns inga sådana begränsningar inom socialdemokratin vilket gör att även om man jämför två svenska politiska partier så är de ur partidemokratisk synvinkel skillnad på natt och dag.

Miljöpartiet är ett väldigt ungt parti och när man talar om deras inre partipolitiska demokrati så ligger de i toppklass. Det är ett parti som är byggt underifrån och jag tror att det är en av aspekterna som lockar väljarna till just det partiet vid sidan av miljöfrågan som sakfråga. Socialdemokraterna är till namnet det äldsta aktiva partiet vi har i Sverige, det var grundat utifrån ett behov som människor upplevde fanns och det var en stenhård kamp för att vinna makt till de vanliga människorna och inte som det var så makt till de som har pengar och är män.

Man kan inte ha ett parti som så starkt cementerat sig i en inre demokratisk struktur som kanske var funktionell i mitten av 70 talet. Jag står ganska långt ifrån Madestam och hennes resonemang att en öppen process skulle göra att socialdemokraterna tappade kompetens för att förlorarna i en öppen valprocess skulle tvingas lämna politiken som Valtersson.

Med tanke på hur denna kompetens som antas finnas i toppen av den socialdemokratiska hierarkin och med tanke på det valresultat som de presterat för socialdemokraterna så kan man lugnt säga att denna generation socialdemokrater riskerar att gå till historien som förlorarna. Generationen som på grund av någon form av kompetens eller politisk know-how har lyckats locka så få väljare till socialdemokraterna.

Så om man öppnar upp och gör ett praxis där alla representationsplatser i socialdemokratin väljs av medlemmarna efter principen en röst per medlem så kommer många av de gamla gardet att försvinna. Socialdemokratin får de ledare de förtjänar på gott och ont men de får också ledare med en självförtroende där man kan visa på att man faktist har ett starkt stöd i det egna partiet.

Det kan aldrig vara en nackdel att genomgå en sådan metamorfos som parti. Den eventuella skada är kortsiktig men långsiktigt vinner man på detta. Jag ”härjar” lite grann i kommentatorsfältet hos Johan W. där jag inte kan låta bli att skriva ett nästan halvt blogginlägg i han kommentatorsfält om just detta. Öppenheten inom socialdemokratin. Han utvecklar resonemanget mer i denna bloggpost som är en response på det som Madestam sa till journalisten.

När man läser hans exempel där med någon partikamrat som inte verkar ha någon takt eller känsla för saker som öppenhet i partiet så får jag upp ord i huvudet så som ”institutionaliserad”, ”skyddad verkstad”, ”insnöad” och ”leva i fantasivärld”. Det kan tänkas vara elaka ord men det är absolut inget sådant och jag är inte ute efter att förolämpa någon, men det handlar mer om att vara fostrad in i en partikultur eller en klubb där man har vissa etikettregler som man följer till punkt och prickar. En anda och ett vinnande recept anno 1970 men hopplöst efter sin tid och som längtansfullt tänker att det var bättre förr.

Socialdemokraterna kan ha förstadiet till ”facitsjukan”. FACIT AB var ett värdsledande svenskt företag som hade mekaniska räknare som sin specialitet. Vad som hände med dem var att de klarade inte av att förnya sig själva och ta till sig och utveckla ny teknik där man såg till att bli världsledande på elektroniska räknare. Sakta men säkert tappade man andelar och ingen ville längre ha mekaniska räknare för att de elektroniska blev bättre och billigare.

Det ironiska är att en ungdom knappast känner till FACIT AB eller deras produkter och har ingen aning om att bolaget funnits för det är som att referera till stenåldern men varje sosse som är i ledande politisk position är i ålder och i tänkande så att de vet exakt vad jag talar om. Socialdemokratin i deras demokratiska struktur representerar just nu ett FACIT AB åren innan konkursen, de mekaniska räknemaskinerna säljer forfarande bra men om några år springer tekniken ikapp bolaget och de hamnar på historiens bakgård.

Det är inget fel på grunderna i socialdemokraternas politik, problemet handlar om den politiska strukturen och det manskap som sitter där och som inte har levererat. De är kanske inte de personerna som sitter inne med lösningarna. Hade de varit detta så hade de kommit på detta för 5 – 10 år sedan och tagit strid för dessa idéer och sett till och förändra socialdemokratin till det bättre.

Det är egentligen inga dramatiska förändringar det handlar om, det enda det kan vara dramatiskt för är de personerna i toppen som riskerar att förlora sin position , sitt privilegium för att medlemmarna inte vill ha dem där längre.

Det kan aldrig vara en nackdel att ha öppenhet i ett part när det gäller hur man formar politiken men också hur man väljer att ta fram de personer som skall kommunicera politiken till allmänheten.

Vad är skillnaden mellan stort förtroende och mycket stort förtroende ?

Nu har det kommit ännu en opinionsmätning som skall mäta partiledarnas ”form”. Jag funderar mycket över detta och jag värjer mig lite mot frågeställningen av många anledningar. Som jag skrivit innan så har vi inte presidentval i Sverige, med detta menar jag att det är inte politikern som person som kandiderar till ämbetet att leda Sverige. Med den utgångspunkten ifrågasätter jag nyttan av att mäta detta. Men naturligtvis om det finns ekonomi och det finns folk som betalar pengar för att mäta detta så kommer det att finnas.

Vad är skillnaden mellan stort förtroende och mycket stort förtroende när det gäller partiledarna, vad tänker du själv som person när du skiljer mellan de två begreppen. För egen del vet jag inte vad jag skulle svarat om någon frågade mig i en opinionsmätning. Jag menar förtroende och politiker, vad handlar det om egentligen? Detta är inte personer som jag har någon personlig relation till, det är inte heller personer som jag behöver tycka varken bu eller bä om om jag skall gå och rösta, men jag är en sådan person som väljer den ideologin som jag tycker står mig närmast just nu.

Jag behöver inte ha något personligt förtroende för någon av politikerna för att rösta på det parti som de företräder. Det är ju inte så att jag skall köpa en bil av dem och därmed måste fundera på om de försöker blåsa mig genom att sälja en dålig produkt. Jag anser att en partiledares roll är att prata om partiets politik där man på bästa möjliga sätt försöker förklara politiken. En partiledare för mig har lyckats om man når fram med det politiska budskapet till dem som funderar på att rösta på dem eller aldrig kan tänka att rösta på partiet. Jag anser också att en partiledare skall vara en duktig förhandlare som företrädare för sitt parti. Sitter man och förhandlar med andra partier (kohandlar) så spelar det väldigt liten roll allt detta extra runtomkring som handlar om personen som är politikern.

De icke politiska sakerna runtomkring beskriver inte vilken förmåga man har som politiker, att få saker gjorda, att få igenom partiets politik. Personer som väljer parti på grund av hur partiledaren ser ut på bild, hur bra de är på att dölja sina dåliga förehavanden, och andra saker som är ickepolitiska de står väldigt långt bort från mitt sätt att tänka. För mig är det viktigt att se de grundtankarna som bär upp ett parti, med detta sagt behöver det inte betyda att jag gillar alla politikerna som är i toppen av detta parti. För mig är partiledaren en talesperson som kommuncierar och förklarar politiken, varför man inte tycker om motståndarnas politik och vad man vill införa istället och varför man vill införa just den politiken.

I princip skriver Jonas Morian att Juholt är rökt på grund av detta, ja vi får väl se hur saker och ting ser ut efter att ha räknat valresultatet 2014. Hans medicin för att socialdemokratin skall komma in på banan igen vid sidan av att göra sig av med Juholt handlar om att stötta tjänstesektorn för att hjälpa till att skapa nya arbetstillfällen, välkomna en politik för ökad arbetskraftsinvandring och utbilda folk inom vård och omsorgen och därtill säga ja till den danska modellen ”flexicurity” ett system som gör det lätt att sparka och anställa folk .

Det finns politik som Juholt har varit med och ta fram. Läser man borgerliga media kan man ofta få bilden av att det inte finns någon politik, kanske det förväxlas med en politik som ogillas av de borgerliga. Idén om värdeburen tillväxt är lite bredare än Morians resonemang att tjänstesektorn måste hjälpas, det handlar mer om att komma åt ”missmatchen” på arbetsmarknaden där man utbildar folk i de yrken där det råder arbetskraftsbrist. Det handlar mindre om att göra det lättare att anställa och sparka folk och mer om att rikta åtgärder för att få de ner massarbetslösheten genom att utrusta folk med en kompetens som efterfrågas av marknaden, och kanske inte i första hand importera arbetskraft.

Johan W. skriver intressant om ledarskapet inom socialdemokratin och hur han tycker det skall förändras. Han skiljer på personen Juholt och politikern Juholt något som jag också är inne på. Det kanske är så att Juholt helt enkelt skall sluta att prata om saker som handlar om privat karaktär, på samma sätt som en fotbollspelare på elitnivå inte pratar om saker som inte handlar om fotboll så bör Juholt prata endast om saker som handlar om socialdemokraternas politik. Allt annat bör lämnas åt sidan. Journalister kommer att knorra men man kanske måste strunta i det.

 

 

 

 

 

 

Finns en tydlig kritik mot Mona Sahlins uttalande.

Mona Sahlin vill ha en öppen process när det handla om att ta fram en ny partiledare. Det känns lite för sent för henne att framföra detta nu, hon borde satt detta förslag i sjön från dag 1 under sitt eget partiledarskap. Varför kunde hon inte eller ville hon inte göra dessa förändringar när hon var partiledare ?

Jag håller inte med Kent Persson (M) om att detta är en kritik riktad mot Juholt, jag håller inte med Jinge som tycker att (S) skall säga åt Sahlin att hålla tyst, men jag tror att tokis är på rätt väg när han pekar på att partiet är ur tiden.

Det skall vara en öppen och livlig debatt där även Mona Sahlin kan delta utan att någon skall säga åt henne att hålla tyst, om förslagen riktar sig mot punkter som fyller en problematik som måste lösas då skall alla förslagen upp på bordet så att man kan se vilka vägar som man kan gå mot för att hitta en lösning. Hon pekar på en systematik i partiet som inte är bra och det är inte detsamma som att rikta kritik direkt mot Juholt som person.

Jag tycker inte att Sahlin andas bitterhet, klart att det inte kan vara kul att tappa partiledarskapet på det sättet som hon gjorde det men nu ser det ut som det gör och det finns en distans till detta tror jag. Jag tror Sahlin bryr sig om sitt parti och att hon vill göra saker för att hjälpa till även om hon inte sitter vid partiledarrodret, och oavsätt vad hon gjort innan så är den kritiken mot hur man väljer sina företrädare mycket bra och helt rätt i detta fallet.

Hur skall Socialdemokraterna bli det öppna och demokratiska parti som är fas med tiden ? Jag tänker inte göra några detaljerade funderingar eller ens peka med hela handen när det gäller vad som skall förändras, jag är inte medlem i socialdemokraterna och jag lämnar det till dem att bestämma vilken riktning de skall ta.

Det finns en grundstämning i partiet som måste infinna sig. Det handlar om en grundläggande tes som gäller för vilket parti som helst stort som litet. En som är medlem i ett politiskt parti skall bli lyssnad på, de frågor, de idéer och funderingar som någon kommer med till partiet skall tas tillvara på, och de idéer som det väcks gehör för bland andra medlemmar skall utvecklas så att slutligen blir konkret politik av det.

Tankar och idéer som man har som inte blir av skall kunna förklaras varför just dessa förslag inte är aktuella att driva för socialdemokratin. När det gäller företrädarna på förtroendeposterna i partiet så skall medlemmarna känna att denna personen är en bra företrädare även om man kanske inte personligen håller med om varje idé och tanke som företrädaren står för.

Kort sagt, man skall kunna känna som aktiv medlem i partiet att man är med och att man blir lyssnad på, och man skall kunna veta att om man har goda förslag då tas dessa förslagen tillvara och man ser till att de bidrar till att förändrar poltiken.

Jag tycker det är viktigt att det finns någon form av rotation när det gäller ledande företrädares engagemang som förtroendeval. Dvs att det finns en tidbegränsning som gör att man sitter en viss tid på ett ämbete, sedan får man ta ett steg tillbaka. Nu kanske inte miljöpartiets rotationsprinciper är aktuellt som lösning för socialdemokraterna men man kan kan inspireras av deras lösning men förändra detta så att det passar socialdemokratin.

Problemet som man måste komma åt är den idépolititiska stagnationen som uppstår när det bara är samma människor som sitter som sitter på förtroendeposterna. Det är stor risk att man tappar förmågan att tänka nytt och hitta nya vägar som partiet kan vandra på när det är samma personer som sitter på samma platser mandatperiod efter mandatperiod.

Jag kan se riktningar som jag tycker socialdemokratin tagit som varit fel väg, och enligt mig börjar det någonstans i mitten av 90 talet när Göran Persson tar över makten. Även om han som person är ganska kunnig så blir det en tid under socialdemokratin där makten koncentreras hos honom, en typ av kontrollbehov där han verkar sakna viljan eller förmågan att delegera ansvar och förlita sig på andra personer. Det är ingenting att skryta med för Göran Persson att vara en person som tog över ett 45 % parti och när han lämnade var partiet nere vid 35 %. Hans ledarskapsstil skapade strukturer inom socialdemokratin där det verkade viktigare att stå på god fot med Göran Persson än att ha stora idéologiska tankar. En princip som han tillämpade när han rekruterade Thomas Bodström till nu justitieminister, när han går utanför partiet för att handplocka en person så handlar det om att hitta en person med lojalitet till Göran Persson själv samtidigt som han underkänner hela sitt eget parti och avstår från att ta fram personer från det egna partiet för att ta plats i regeringen.

När Göran Persson lämnar partiledar- och statsministerposten efter det dåliga valet 2006 så lämnar han efter sig en härskarstruktur som är bunden till honom som person. Det finns alltså någon form av vaccum i toppskiktet av partiet när han försvinner. Om man nu skall tala om Sahlins färska förslag där mer öppenhet skall råda i processen för att välja ny partiledare, om detta hade funnits vid tiden då Sahlin valdes då tror inte jag att hon hade blivit partiledare. Hon var inte en person som hade djupt stöd i höger och vänstersidan i partiet utan hon hade sin starka väljarbas på högersidan i socialdemokratin. En högersida som är mycket mindre i ett parti som betraktas ligga till vänster på den politiska skalan.

När hon sedan blir vald och tar socialdemokratin i en riktning som hon tror är bra dvs åt höger då sätter hon en riktning på partiet som inte är traditionell, folk känner inte igen sig och de distansierar sig från partiet. Att sedan lita så lite på de grundtankarna som socialdemokratin står för och knuta partiet fast i ett Rödgrönt samarbete eller alliansen light är som att flytta initiativet till de politiska motståndarna. Vi fick ett val 2010 som handlade om att ta ställning till två politiska bud och det var alliansens och rödgrönas bud till väljarna. Ett dramatiskt steg bort från den politiska mångfalden och ett av partierna självvalt initiativ.

När förlusten är ett faktum efter valet 2010 är det konstigt att Sahlin inte avgår. Har man satt upp ett mål och missat detta då borde man ödmjukt stiga ner och låta någon annan pröva. Nu tvingas hon istället bort från partiledarposten på ett sätt som knappast rosar rosornas parti utan att hon infört den demokratiprocess i partiet som hon nu anser att partiet behöver.

Jag ser framför mig ett parti i socialdemokratin som helt enkelt inte tror på sin egen ideologi, de tror inte att de politiska grundtankarna i socialdemokraterna fungerar. Jag för min del tror att grundtankarna i socialdemokratin är bra och den tilltalar folk. Förhoppningsvis kan man skapa en politisk tydlighet som man hinner kommunicera till väljarna i god tid innan valet står för dörren.

Det sämsta man kan göra är att bli en kopia av alliansen eller moderaterna för att man tänker att det är vad människor vill ha. Man måste hitta sin egen väg och hitta en tydlighet som sticker ut och attraherar väljaren. Hur detta ser ut i detalj, ja förhoppningsvis kan man se detta snart.

 

 

Det är fler arbetslösa kvinnor idag jämfört med när alliansen tog över makten 2006.

Det är ju så här, att med statistik kan man bevisa vad som helst. Moderaterna vill gärna visa att arbetslinjen fungerar. Min erfarenhet när det gäller att läsa sådana här propagandistiska skrifter handlar det om att förhålla sig till det insamlade källmaterialet på bästa möjliga sätt.

Så det skulle vara önskvärt ifall källmaterialet kunde redovisas så att man kan se vad det är som Moderaterna väljer att redovisa och vad de inte redovisa.

 

 

 

Gnäll Borg bankar till bankerna verbalt men vill inte lyfta ett finger för att fixa problemet.

Detta är inget nytt. Borg riktar kritik mot bankerna för ett beteende som han anser att de inte skall ha. Det blir luftpastej av det hela men utan att ta till någon form av handling.

Denna gång handlar det om att de inte sänker räntorna. Men ok, vi har en statligt företag som heter SBAB som verkar inom bank branchen. Istället för att klaga på att de andra bankerna beter sig på ett visst sätt så kan man se till att SBAB beter sig på ett sätt som man anser är lämpligt. Då avhjälper man också en situation där kartellbildning i prissättningen sker. Det är ju så att om konkurrensen inte fungerar då får kunden lida och betala ett överpris.

Jag tror det handlar om för regeringen att profilera sig som någon som upprört ställer sig bakom krav som många har, i detta fall sänkning av boräntorna. De klär i sig åskådarens roll, mannen på gatan med mycket lån som har det pyrt just nu och vill visa att de står på deras sida. De vill inte lyfta ett finger för att göra något, men stå där och låtsas sympatisera.

 

Kd har redan ställt sig bakom de regler som förändrats för att kunna utvisa Ganna.

Det spelar ingen roll vad Kd påstår att de tycker i frågan, de är alldeles för svaga och har för få väljare för att kunna ha en avvikande åsikt om utvisningen av Ganna men också göra gemensam sak med rödgröna sidan i politiken. De är för litet som parti och kan aldrig ta en vågmästareposition mellan blocken.

Kd har förbundit sig att samarbeta med alliansen och fram till valet 2014 så finns det inget utrymme för dem att gå till val på egen plattform för de kommer aldrig ge ett bud till väljaren där de ensamna presenterar ett valmanifest till väljaren.

Det enda valet som borgerliga sympatisörer kommer att få ta ställning till i valet 2014 är alliansens gemensamma valmanifest och där är kristdemokraterna med på tåget som inkluderar saker som handlade om anhöriginvandring.

Ger man upp sin egen röst som parti som alla allianspartierna har gjort då finns det ingen anledning att lyssna på vad de påstås stå för när de uttalar sig i egenskap av representant för det egna partiet. Man sitter fast cementerad i alliansblocket och det är bara att gilla läget eller bryta sig ut och stå på egna ben som parti.

Jag kan konstatera att opinionen för EMU i Sverige har aldrig varit över 50 % sedan man började mäta det 1997.

Det blir så att ibland kan man nästan missa informationen för att de ledande tidningarna inte bryr sig om att skriva om det. Det är ju tur att det finns sådana möjligheter att hitta information i efterhand vilket gör att man lyfta fram det och visa det som man ser.

Jag tittar på detta diagrammet.

Ja sympatierna för EMU har aldrig i opinionen överstigit 50 % sedan 1997.

Jag kan bara konstatera att ja till EMU är en fråga som är politiskt död trots att det finns ja sympatisörer från Statsministern till en klick med ledande socialdemokrater.

Diagrammet hämtat från SCBs sida.

 

Det finns något jag tycker är bra med Yougovs opinionsmätningar.

Det som jag tycker är bra med deras opinionsmätningar är att de mäter hela månaden och därmed får de en spridning över tiden som gör att man får jämna och antagligen mer representativa opinionssiffror än opinionsinstitut som bara mäter några dagar i slutet av månaden.

Jag hade ett litet utbyte av diskussion med Riksdagsledamot Petterson för moderaterna som på sin blogg tyckte att SCBs mätning var för gammal när den publicerades och han tycker att det inte är bra med en spridning av tillfällena då man tillfrågar individerna.

Syftet men opinionsmätningar är att få så bra och rättvisa siffror som möjligt och sprider man mätningarna över hela månaden så får man ett rättvist utslag av hur opinionen ser ut.

Tar man ett stickprov i slutet av månaden och lägger hela tyngden där missar man att få med hela den månadens eventuella svängningar. Men jag antar att man mäter så för att det är tidsbesparande att mäta på det sättet.

Sedan kan jag ha synpunkter på att ha en webpanel för jag anser att då når man inte hela befolkningen när man gör ett urval.

Det ideala när det gäller opinionsmätningar enligt mitt sätt att se det borde vara att mäta varje dag, lika mycket så att man hela tiden kan checka in opinionen i snitt de senaste 30 dagarna.

Sedan kan man ju konstatera att det inte var så fina siffror för sossarna men enligt analysen har väljare förtroende för deras politik men inte för de som leder partiet.

Med smile på läpparna ser jag att oberoende moderata SvD nämner S kris i opinionsmätningen och de lyfter fram Mps siffror och naturligtvis Moderaternas siffra, men det verkar som att de växer mycket på sina allianssystras bekostnad.

Jag har en teori när det gäller Kristdemokraternas siffor, de är egentligen inte så dåliga som opinionsmätningen visar. Undersökningar pekar på att Kd är starka i åldersgruppen 65 och äldre. Jag tror inte att denna grupp är så djupt bevandrad i modern teknik jämfört med andra generationer så när webpanelerna mäter så fångar de inte upp de äldstas åsikter så bra.

 

Terrorismen skall aldrig vara i centrum av diskussionen.

Kanske ironiskt att jag skiver just detta för då kanske jag blir en av många som just sätter fokus på ämnet terrorism när budskapet är att inte göra just detta. Men det är det enda sättet att skriva om resonemanget. Jag skriver inte mycket om terrorism och kommer inte heller göra det efter denna bloggpost.

När anonyma ledare på DN skriver att det blundas för terrorhoten så ser jag det som ett tecken på att de tycker att frågan om terrorism skall lyftas upp på agendan och sedan skall man… ja vaddå, det får jag inte riktigt klart vad DN vill skall hända.

Vad går gränsen mellan legitimt underrättelsearbete och otillbörlig underrättelsearbete ?

Den frågan ställer den DN ledaren med anonym avsändare. Jag tycker att det finns en tydlig gräns som man kan sätta in i sammanhanget och detta är när man börjar leta efter brott utan brottsmisstanke. för att man känner på sig att några individer kanske kan bli så extrema att de begår fruktansvärda illdåd.

När man sedan har en profilbild av terrorister som man fångat och tagit fram ett psykologiskt fotavtryck och sedan använder man profilen, kör det igenom en databas med samlat underrättelsearbete och sedan får fram några individer på en lista, sedan söker man upp dem och spärrar in dem och påstår att de förhindrat framtida terrorrdåd.

Det går att göra på det sättet om de samtidigt handlar om underrättelseverksamhet som förs under hemligstämpel.

Vi har lagar som straffar människor som begår brott, men det är omöjligt att skydda sig från alla typer av illdåd som existerar. Om vi som samhälle sätter ett enormt fokus på terrorism och det pratas om det hela tiden så att det skapar en stämning där människor tittar sig över axeln för att se saker som de tror kan vara ett hot då är det att man viker undan och böjer sig för terrorismen.

Det är knappast ett skydd att samla in mer data om människors åsikter på ett sådant sätt att det blir så mycket information att det blir svårhanterligt. Hur kan man då veta vilka av dessa personer som är potentiellt farliga och vilka av dessa personer som inte är det ?

Min poäng här är att bara för att man inte fokuserar på terrorismen som ämne behöver det inte betyda att man blundar för terrorismen som ett hot, men det handlar om att se saker i rätt proportion istället för att lyfta fram det och ger det mer fokus än det förtjänar. Jag avskyr de där dagstidningarna och kvällstidningarna som exponerar terroristerna och berättar om dem i alla tänkbara och otänkbara vinklar. Jag anser att de hjälper till att exponera dem på ett sådant sätt att personer som vill göra samma sak kan läsa in sig på den terroristattacken och kanske till och med inspireras av det.

Ok det är väl en nyhet till en viss grad men någonstans borde det finnas en gräns där man säger att det räcker nu, vi släpper detta, men samtidigt är inte en tidnings mål att släppa en berättelse som kan locka folk att köpa deras tidning utan då när någon riktig nyhet händer så gäller det att tömma ut precis varje vinkel som man kan tömma ut.

Om vi hela tiden förändrar lagar varje gång någonting händer. När en terroristattack sker, då förändrar vi samhället till att anpassa sig till ett hot som borde vara mer förekommande före eller efter en attack. Om vi bygger upp en kontrollmekanism som påstås skall skydda oss mot terrorism så finns det alltid så kallade svaga punkter där terrorister kan slå till om de så vill och kan.

Poängen från min sida handlar om att man kan aldrig skydda ett samhälle till 100 % från terrorism. Om vi från samhällets sida ägnar mycket tid och tanke åt att fundera ut hur vi skall kunna skydda oss från terrorism då stjäl detta tid från att göra viktigare saker som att leva och må bra. Min grundtanke är just detta att inte dansa efter terroristernas pipa, att inte justera samhället och böja sig till dessa otäcka odemokratiska krafter.

DN skriver ”Demokratin har rätt att försvara sig. Då kan vi inte förringa, relativisera och trivialisera de hot som faktiskt finns.”

Naturligtvis skall en demokrati försvara sig mot krafter som med våld och hot om våld vill skada samhället. Det är inte att förringa, relativisera eller trivialisera att fortsätta att ha ett samhälle som kan beskrivas som en demokrati. Men böjer man sig för odemokratiska krafter efter terrorism eller hot om terrorism så att man förminskar människors frihet så riskerar man att skapa ett land som inte längre kan definieras som en demokrati.

Tidningar som DN har också ett ansvar och det handlar om att inte exponera varje vinkel av ett terroristdåd för att man vill tjäna pengar på det. Visst det är en nyhet ett tag, men sedan när det hänt skall man gå vidare och fokusera på andra saker. Nu får jag väl säga att jag tycker inte att DN brukar stretcha ut en nyhet och rulla sig i den i flera dagar, stora bovar i det dramat är tidningarna som lever på att sälja lösnummer och då handlar det om expressen och aft0nbladet.

 

 

 

Det rödgröna samarbetet kommer aldrig tillbaka.

Det oberoende Moderata rösten i tidningsvärlden fokuserar på vänsterpartiet och lyfter fram frågor som handlar om att sätta fokus på en konfliktyta som ur ett moderat perspektiv borde vara utgångspunkten för diskussion.

Först handlar det om att förstora Vänsterpartiets roll i svensk politik, sedan handlar det om att underförstått skriva en debattartikel där man lyfter fram tanken om att de rödgröna samarbetet skall uppstå igen och att skriva artikeln som om Vänsterpartiet äger frågan.

Inget av detta stämmer och med detta påpekande flyttar jag uppmärksamheten bort från den frågeställning som SvD vill skall vara utgångspunkt.

—-

När jag tittar på de politiska partierna och deras inflytande så ser jag några partier som har väldigt dåligt inflytande över de politiska besluten. Oftast handlade det om att de av ideologiska skäl inte vill diskutera politik med vissa partier. Detta gör att de drar på sig en isoleringseffekt som skapar mindre möjligheter att påverka politiken.

Ett exempel är två partier som är så ideologiskt olika men båda delar samma politiska grundproblem. Det handlar om Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Ställer man dessa partier sida vid sida så blir det som att ställa hund och katt brevid varann. Deras gemensamma problem handlar om att de bara kan göra seriösa uppgörelser med de partier som är i den vänstra sidan av svensk politik respektive den högra sidan av svensk politik.

Detta gör att de blir automatiskt politiskt isolerade och eftersom de är små partier på vänster respektive högerkanten blir de i princip politiskt obetydliga.

Miljöpartiet som ligger ungefär i samma storleksordning procentuellt sätt som Vänsterpartiet och Kristdemokraterna grovt räknat sett de senaste 15-20 åren har en helt annan grundsyn. De sätter deras politiska idéer i centrum och är beredda att diskutera och göra uppgörelser med vilket parti som helst om de får politik tillbaka.

Detta gör att de inte låser in sig på samma sätt som Kristdemokraterna och Vänsterpartiet i den vänstra eller högra sidan av politiken. Miljöpartiet har en filosofi som handlar om att det finns begränsningar för de som vill företräda partiet, när tiden är ute så får man lämna sin plats i rampljuset. Detta handlar om en fördjupad syn på de politiska idéerna som kraft, det är dem som skall driva partiet frammåt inte ledarna själva.

Talespersonen eller talespersonerna i miljöpartiets fall blir då dem som kommunicerar politiken, även om man har egna idéer som ledare så är man starkt hållen av de gemensamma politiska idéerna som man beslutat fram i demokratisk ordning i partiet.

Nu säger inte jag att Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna skall bli som Miljöpartiet i deras struktur men jag tror helt enkelt att dessa små partierna skulle få mer politiskt inflytande över politiken om man hade en politiskt ståndpunkt att man är beredd att förhandla med vilket parti som helst om man får egen politik i utbyte.

Om man tydligt har denna ståndpunkt som parti så stärker det förhandlingspositionen mot de andra partierna på högra respektive vänstra politiska sfären i Svensk politik. Även om det kanske inte blir så att till exempel Vänsterpartiet förhandlar så mycket med allianspartierna i praktiken så står den politiska dörren öppen om det finns intresse att göra uppgörelser där alla parter får verklig politik som de kan visa för sina egna väljare.

Poängen med det hela är att flytta den politiska diskussionen från icke politiska diskussionsämnen och lyfta fram de förändringar som partiet önskar genomföra. Det blir ett bra sätt att göra de politiska idéerna konkreta och kända hos väljaren.

Så ett parti som Vänsterpartiet borde kunna våga att stå på sina egna ben på ett sådant sätt att det inte alltid skall vara självklart att de gör uppgörelser med sossarna eller miljöpartiet. Att vidga perspektivet och sätta politiken i frontlinjen och tona ner partiledarens roll kan göra mycket för att få mer inflytande över svensk politik.

De fyra papperstigrarna

De fyra papperstigrarna är de partiprogram som varje enskilt parti i alliansen besitter. De är naturligtvis ett underlag för diskussion dem emellan, men det är alltid underställt Alliansens gemensamma program. När borgerliga skall rösta på sitt favoritparti så blir det ett val där man godkänner alliansens program eller inte godkänner det. Vad som händer i ett sådant samarbete är att det är inte ett samarbete mellan 4 stycken jämbördiga parter, utan en är nästan dubbelt så stor som de andra tre tillsammans.

Det styrkeförhållandet innebär att Moderaterna i snitt får igenom 6 stycken beslut inom alliansen samtidigt som de 3 andra partierna tillsammans får igenom 3 eller 4 beslut. Kristdemokraterna som är det svagaste partiet i alliansen kan lägga fram förslag som i senaste budgetförhandlingen där de har en önskelista på 4-5 stycken politiska prioriteringar de önskar få plats i budgeten men de får aldrig igenom det som de prioriterat högst upp listan utan val nummer 4 eller 5.

Detta är nackdelen med en blockpolitik där man som litet parti svurit trohet till en allians där det egna partiet får väldigt lite att säga till om. Den andra nackdelen blir att i praktiken upphör de fyra allianspartierna att existera politiskt sätt för det enda som styr politiken blir det gemensamma manifestet.

Detta är också ett av de grundresonemang som jag har när jag tror att ett rödgrönt samarbete aldrig kommer tillbaka. Sossarna vill inte ha det, inte heller Miljöpartiet, då spelar det ingen roll om det finns en diskussion om detta i Vänsterpartiet som SvD väljer att sätta i fokus.

Det är viktigt att varje parti har sin egen politik som man vill ”sälja” till väljarna. Ser man på negativa kommentarer från allianshållet så handlar grundresonemanget att de som röstar på varje enskilt parti som går till val på eget parti program inte kommer att få denna politik genomförd. Poängen här är att väljaren får ett val som inte alliansväljarna har. De får välja det egna individuella partiets politik och sedan när rösterna är räknade så får man se hur mycket inflytande över politiken man kan få med det procentuella mandatet man har i handen som parti.

Det ideala borde var att alla partier agerar utifrån sitt eget partiprograms ramar i varje enskild politisk fråga, dvs att man inte låser upp sig i ett block som hindrar partiet från att gå med i uppgörelser utanför blocket med hänvisning till att man förbundit partiet att underkasta blockets vilja.

Man har sett att små partier i alliansen blir mindre i allianssamarbetet vilket gör att de förr eller senare förlorar så många anhängare att de trillar ur riksdagen eller sänker moderaterna därför att de tvingas att stödrösta på de svagare partierna.

Vem vet. Det kanske blir så i framtiden att de fyra borgerliga partierna upphör att existerar och de fogas samman i ett alliansparti. Just nu sker en urgröpningsprocess som bäddar för en sådan utveckling.

Det är kortsiktigt att binda upp sig i ett block. Det fungerar kanske ett tag men det kommer att skapa en politisk baksmälla. Orsaken till detta är obalansen i samarbetet. De fyra partierna har inte lika mycket inflytande vilket gör att väljaren inte ser en mening med att rösta på just det partiet för de har givit upp sin politiska särart och underkastat sig kollektivet i en politisk anda som säkerligen har lika mycket politiskt mångfald som de gamla, tynga och trötta och odemokratiska regeringarna som var i Sovjetunionen under kalla krigets dagar.

Det blir svårt att vara ”liberal” när man är en del av ett parti som lever under en ”mellanstatlig” konstruktion i det cementerade gråa politiska blocket.