Inser Staffan Danielsson att det faktist är medicinskt omöjligt att med 100 % säkerhet bedöma om någon är över eller under 18 år ?

Jag har inte följt med i alla svängar som debatten om ensamkommande flyktingbarn har tagit efter att Staffan Danielsson publicerade sin debattartikel i DN.

Jag tror inte att det finns någon som är principiell motståndare till att åldersbestämma ensamkommande flyktingar, men det finns en medicinsk begränsning här. Det går inte att på medicinsk väg säkerställa om någon är under eller över 18 år.

Och vem säger det ?

Jo 4 stycken sakkunniga inom just detta området som har en medicinsk bakrund i utbildning. Jag tror inte att de ljuger när de förklarar bristerna i metoden att åldersbestämma någon genom röntgen av tänder och handled.

De säger att det funkar med hygglig precision på små barn men när barnen kommer upp i puberteten så blir det medicinsk omöjligt att bedöma vem som är över eller under 18 år. När man har testat att åldersbestämma personer så har man först en avvikelse från den riktiga åldern på personen som är +/- 2 år och för 5 % av de undersökta är variationen mer än 2 år + eller -.

Så visst kan man vara för en benhård lagstiftning att flyktingar som kommer till Sverige skall åldersbestämmas men man har inte de medicinska underlaget för att göra just detta.

Det vore oseröst att förlita sig på sannolikheter när man åldersbestämmer en flykting som kommer till Sverige. Det blir rättsosäkert vilket kommer att leda till att en sådan lag är i princip omöjlig att tillämpa.

Det känns jättekonstigt när Staffan Danielsson själv väljer att lyfta in satirprogrammet Tankesmedjans reflektion över hans debattinlägg och tar dem seriöst och blir provocerad av det som de säger där.   Det är ingenting att reta upp sig på men han hittar tydligen en Breivik koppling i det Satirprogrammet.

Hur man än tycker i själva sakfrågan om detta så måste man först hitta en tillförlitlig metod för att ta reda på hur gammal någon är. Har man en mätmetod som kan säkerställa en persons ålder med en felmarginal på 4 år för 95 % och mer än 4 år för de resterande 5 % då är det inte mycket att mäta med.

 

 

Ingen annan är socialdemokraterna själva bestämmer när man skall presentera sin politik.

Enligt opinionsanalytiker Johanna Laurin Gulled så måste Sossarna börja leverera. Jasså varför det ? Varför just nu ? Är det något som händer snart ?

Det är så enkelt och samtidigt så svårt att locka väljarna. De som har den bästa politiken får folkets röst. När man nu sitter och planerar inför valet 2014 i september det året så handlar det om att inte förhasta sig. Bara för att en opinionsanalytiker och diverse moderater och andra alliansvänner tycker att sossar måste göra si och så just nu så får de väl tycka det då.

Det är väldigt få från vänstra sidan som hänger över alliansvännerna och kräver att de skall visa sin politik som de skall gå till val på 2014. De sitter inte i sändningar i TV som Anders Borg och kräver saker från den politiska motståndaren.

Hur vore det om man på allianssidan skötte sina egna grejer istället och enbart syssla med att föra fram sin politik istället för att sitta otåligt och vänta på att sossarna skall göra något. Det blir som att de positionerar sig som en opposition samtidigt som de sitter med makten i sin hand. Jag tycker det är mycket märkligt beteende.

När det är val i September 2014 då brukar det vara så att Alliansen levererar sitt valmanifest till Svenska folket ungefär 2 veckor innan valet. Jag tycker det är på tok för kort tid för att man skall som väljare kunna sätta sig in i ett kanske 100 sidors valmanifest. Ett bud till väljaren om vilken riktning man önskar ta Sverige de kommande 4 åren.

Det är en annan sak om moderater som kräver svar från sossarna lyfter fram sin egen politik och säger. Här står vi i dessa frågor, nu får ni visa var ni står. Då kan sossen svara att de ståndpunkterna är inte värda ett ruttet lingon eftersom det blir inte de politiska ståndpunkterna som man ställer sig bakom efter att ha hittat ett gemensam linje med de andra allianspartierna. Då blir det sossarna som får vänta till att alliansen får en gemensam linje som de kommer att ge som ett bud till väljarna inför nästa mandatperiod och det budet får man vänta till att få se två veckor innan valet.

Om sossen säger, kan vi inte prata om barnfattigdomen då vill inte moderaten prata. Fel ämne. Om sossen vill prata sjukförsäkringen då skickar moderaterna den frågan vidare till Kd som skickar fram deras partiledare som tar diskussionen. Säger partiledaren fel saker så läxas han upp av moderaterna.

Det är inte lätt att få till en dialog med den politiska motståndaren men tydligen anser speciellt moderaterna att de har rätt att kräva saker av Socialdemokrater. De har större krav på Socialdemokraterna att ge besked än vad de har på sitt eget parti.

Men som sagt. Sossarna får bestämma själva hur de skall lägga upp sina egna grejer. Om det sedan blir bra eller dåligt är ju en annan sak. Det är ytterst sällan som vänstersidan kräver att alliansen skall leverera svar. Kanske är man lite för artig på vänstersidan där man är mer intresserad av att nå fram med sin egen politik istället för att fokusera sin energi på motståndaren.

Svaren kommer och det i den takt som partierna själva bestämmer. Så enkelt är det.

 

År 2004 föddes det 34 stycken gossebarn med namnet Muhammed i Malmö.

Vi skriver år 2012 och vi har nästan avverkat halva året. Jag hittade en gammal artikel skriven 2005 i Sydsvenskan om vanliga namn på nyfödda i Malmö 2004. Där får man veta att 2004 föddes det 1729 pojkar och 1680 flickor i Malmöområdet. Man får också veta att det vanligaste namnet på en nyfödd pojk i Malmö är Muhammed. Man får också veta att vart femte nyfödd Muhammed i Sverige är född i Malmö. När man vet att 170 stycken gossebarn som föddes i Sverige fick namnet Muhammed år 2004 så kan man konstatera att 34 stycken barn fick namnet Muhammed av dem som är födda 2004.

1 % av alla barn födda i Malmö 2004 fick namnet Muhammed. I den gamla artikeln från 2005 kan man läsa att namntraditionen för barn av arabiskt ursprung handlar om att det finns inte så många namn att välja på. Därav en koncentration där just Muhammed blir det mest vanliga valet.

Vad har detta för betydelse hur många Muhammed som föddes i Malmö 2004 ?

Hur konstigt det än kan låta och hur noggrannt jag försökt ta reda på hur många Muhammed som föddes i Malmö 2004 så bryr jag mig egentligen inte. Jag vet inte vilka personer dessa unga barn kommer vara som vuxna, man kan inte ens veta vilken religiös tillhörighet de kommer att bekänna sig till om ens någon. Det är ett oskrivet kort.

I början av april i år skriver Paulina Neuding en artikel i konservativa Israeliska tidningen Jerusalem Post. I den artikeln beskriver hon rabbinens Shneur Kesselman som utsätts för antisemetism i sin vardag i Malmö. Hon berättar också att orsaken till att hatbrotten mot judar ökar beror på immigration från den muslimska världen.

Hon gör en jämförelse mellan Stockholm och Malmö och menar på det att judar är mindre utsatta i Stockholm för att Stockholm är en mer segregerad stad där ”immigranterna” bor i förorten medans judiska samlingsplatser är lokaliserade i affärskvarteren i Stockholm.

Sedan tar hon exemplet med Malmö där hon antagligen läst samma artikel som jag länkat ovan från 2005 om att det vanligaste namnet som ett gossebarn fick 2004 i Malmö var Muhammed. Och där är skillnaden mot Stockholm. Judar kan inte känna sig säkra i Malmö för att det föddes 34 stycken gossebarn 2004 som fick namnet Muhammed.

I brist på statistik där man registrerar folk efter etnisk tillhörighet och religion som man gör i många andra länder så använder hon gossebarnens namn som en bevisbörda för att araberna som tydligen är antisemiterna enligt henne förökar sig i snabb takt och enligt henne kommer tydligen dessa gossebarn med namnet Muhammed växa upp och bli antisemiter.

Jag tycker det är viktigt att Sverige inte sysslar med statistik i det slaget att man har en grundsyn att om man tillhör en viss etnicitet eller religion registreras för dessa saker i statistiken för att mäta hur brotten skiljer sig mellan olika grupper. För mig är en sådan statistik något som skapar fördomar bidrar till att bygga skuld på grupper som råkar ha fel färg på huden eller tillhöra fel religion.

I artikeln i Jerusalem Post skriver Paulina Neuding att etniska svenskar är i minoritet i Malmö bland 15 åringar. Jag vet inte var gränsen går för Paulina Neudings rasfördelning bland 15 åringar i Malmö men jag tycker retoriken luktar illa. När blir man etnisk svensk i Skåne ? Trots allt är Skåne erövrat land från Danmark efter det att Karl X Gustaf som själv var tysk tågade över stora Bält och tvingade Danmark att ge upp stora landområden.

Efter det genomgick de förra danskarna en ”Svenskifiering” där man till exempel tvingade prästerna att prata svenska till exempel. Det finns en stor möjlighet att många Malmöbor som Paulina Neuding identifierar som etniska svenskar har många droppar ”danskt blod” i ådrorna.

Så vem är etnisk svensk ?

Jag antar att ställer man den frågan till varje svensk medborgare så får man olika svar. Folk tycker olika. Det blir riktigt otäckt om man skall börja systematisera för att ta reda på en mall där man mäter på utseendet vem som är svensk. Det är som att väcka till liv rasbiologisk forskning där man mäter skallar, sådant som var popuärt före andra världskriget och som var viktigt för de onskans makter som använde ett måttband där man klassifierade människor för att bestämma hur mycket de var värda.Vem som skulle leva och vem som skulle dö.

När jag läser Karin Petterssons artikel i aftonbladet där hon sågar Neudings artikel i Jerusalem Post på sitt eget sätt så hittar man också en del av Neudings förklaring till att använda gossebarnen som fått namnet Muhammed som en måttstock.

”vi för inte statistik över religionstillhörighet i Sverige, och jag såg föräldrars namnval som ett effektivt sätt att ge en bild av en demografisk förändring.”

Jag undrar vilka demografiska förändringar som Jerusalems Posts läsare hade uppfattat om Neuding skrivit i hennes artikel att år 2004 så fick 1 % av alla födda barn i Malmö namnet Muhammed.

När jag läser vidare i Karin Petterssons artikel så tycker inte jag att Neuding skall behandlas som en talesperson för alla liberaler och jag tycker inte heller att alla liberaler i Sverige skall tvingas att ta ställning till det som Paulina Neuding. Det hon skriver får Neuding själv svara för som individ och ingen annan.

När Johan Lundberg på borgerliga Axess sågar Karin Petterssons kritik av Neuding, gör han det med argumentet att hon inte borde ha brösttoner för att ”hennes tidning” publicerade en vad han beskriver som en underdånig idol intervju med antisemiten Johan Galtung . Jag tycker det känns konstigt att Karin Pettersson skall få bära ansvar för en artikel på Aftonbladet som hon inte själv skrivit. Men tydligen så fungerar denna kollektiva skulden som ett argument för Axess Johan Lundberg.

Jag har inte glömt Ilmar Reepalu. Vad Ilmar är gjort är att rikta sig mot judarna som bor i Malmö och han kräver dem som grupp att svara för de handlingar som Israel som land gör. Han lägger ett kollektivt ansvar på judarna i Malmö vilket är fullkomligt upp åt väggarna fel.

Det finns ett mönster här. Alla dessa personer försöker argumentera mot kollektiv bestraffning av specifika grupper men håller sina meningsmotståndare ansvariga för saker de inte har någon kontroll över.

De förstår att människor inte skall straffas kollektivt men sedan när man attackerar sin meningsmotståndare så har de glömt allt.

I ett debattklimat där man målar upp en svart eller vit världsbild där det antingen är ont eller gott, himmel eller jord då blir det en diskussion bortom sans och förstånd. Man sitter i sin egen politiska skyttegrav och det blir en debatt med vi mot dem istället för att man behandlar meningsfrände eller meningsmotståndare som indvider som ensamna står och tycker till.

Shneur Kesselman skall kunna gå på gatan i Malmö utan att bli attackerad av någon, araber i Malmö skall få slippa att kollektivt bli stämplade som antisemiter, Karin Pettersson skall slippa att få stå till svars för artiklar hon inte har något ansvar över och judarna i Malmö skall inte tvingas att ta på någon skuld för saker som politikerna i Israel gör.

Om man börjar att titta på människor som individer så motverkar man stereotyper.

 

 

Det finns en stor svaghet i bidraget till företag som anställer personer mellan 18 till 25 år.

Igår efterlyste jag i kommentatorsfälten hos Kent hur de räknar när de menar på att 14.000 jobb riskerar att försvinna om rabatten på arbetsgivaravgiften för personer mellan 18 till 25 år tas bort.

Svaret fick jag delvis när allianspartierna laddade den retoriska bössan i en artikel i expressen.

Egentligen skulle jag kunna skriva ihop ett svar men jag återvinner det som jag skrev i kommentatorsfältet hos Kent.

——

Att ha kvar den sänkta arbetsgivaravgiften för personer mellan 18 – 25 år är ineffektiv för den riktar sig inte mot de ungdomar som enbart skulle behöva extra stöd på arbetsmarknaden utan den rabatten går ju ut till alla anställda personer mellan 18-25 år.

Dvs alla människor i den åldersgruppen från akademiker som har relativt lätt att få jobb till dem som inte ens har högskolekompetens.

Så företagen får rabatt även för dem som är har lätt att bli anställningsbara i åldersgruppen 18 till 25 år.

Om syften handlar om att hjälpa ungdomar att bli anställningsbara genom att ge detta bidrag till företagen då siktar den aldeles för brett och den når inte de grupper de skall hjälpa på ett gott sätt.

Alla personer i åldern 18 -25 år har inte långt till att bli anställningsbara och de behöver därför inte att bli subventionerade när företagen anställer dem.

Så vad tänker sossarna göra ? De plockar bort bidraget till företagen och skall istället använda dessa pengar till den gruppen av personer i åldern 18-25 som står långt borta från arbetsmarknaden. Att skräddarsy och skjuta till resurser så att man tillskansa sig kunskaper man missat innan är ett mer effektivt sätt. Och naturligtvis att avhjälpa en missmatch på lokala ställen där man ser till att matcha de arbetslöse med den kompetensen som efterfrågas av företagen.

Det är viktigt att bli denna bryggan mellan den arbetslöse och näringslivet.

Det är en smartare väg att gå istället för att potionera ut pengar till alla företag som anställer personer mellan 18 till 25 år som om alla personer i denna grupp står långt från en anställning.

Jag ser att du använder en siffra där du påstår att 14000 jobb hotas. Smart formulering för du säger inte att 14000 jobb skulle försvinna om arbetsgivaravgiftsbidraget togs bort.

Jag ser ingen källhänvisning där man kan se hur Anders Borg har räknat på detta. Det skulle vara intressant att se då moderaterna generellt är kända för att förvilla med sin sifferexcercis.

Så hänvisa gärna till hur man räknat när ni moderater påstår att 14000 jobb hotas.

—-

Svagheten handlar om att bidraget till arbetsgivaren riktas till alla i gruppen 18 till 25 år och det är långt ifrån alla av dessa som står långt ifrån arbetslivet eller riskerar att få sparken för att bidraget tas bort.

Detta gör att miljarder av skattebetalarnas pengar används på ett sätt där man inte kan visa med tydliga mätbara effekter att man hjälper till att skapa jobb.

Det finns en logik i att ta bort bidraget till företagen och använda dessa pengar till de som nu står långt utanför arbetsmarknaden. Hellre det än att ge bidrag till företag som anställer jobbattraktiva akademiker under 26 år, en grupp som knappast har långt till yrkeslivet.

Det finns svepande siffertrolleri i den allianssignerade artikeln som man måste se upp med. Jag hittar följande formuleringar i texten.

”År 2006 lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen drygt 5,6 miljarder på vuxenutbildning. År 2011 satsade Alliansregeringen 7,5 miljarder kronor.”

Jag vet utan att kolla exakt att efter alliansen vann valet 2006 så bantade man ner arbetsmarknadsåtgärder väldigt kraftigt 2007, 2008 0ch 2009 håller man detta på ett minium för att sedan fläska på med höga volymer inför valåret 2010 och efter det banta åtgärderna 2011 och 2012. Och detta under en tid när man går från högkonjunktur till lågkonjunktur.

Delar av en text från en gammal kommentar så jag slipper skriva samma om igen, skrivet 2009.

Tittar på årsrapporterna över arbetsmarknadspolitiska program från AF

Under 2006 deltog 138 500 personer i konjunkturberoende program.

Alliansens första budgetproposition 2007 säger att den siffran skall minskas till 90 000 personer.

Årsrapporten för 2007 berättar att 88 642 personer i genomsnitt är i konjunkturberoende program.

En minskning på ungefär 40 000 under alliansens första regeringsår.

År 2008 är siffran 84 988 personer.

Jag fann ingen siffra för budgeterad nivå för 2009, hittade det i budgetpropositionen och det är budgeterat för 91 000 under 2009.

När jag tittar på budgetpropositionen för 2010 som kom ut för några dagar sedan så hittar jag inte en budgeterad siffra som så tydligt har har angivits tidigare.

—-

Konjunkturberoende program och den siffran som anges visar hur många som samtidigt skall delta i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Under en lågkonjunktur som sker under alliansens första mandatperiod så väljer alliansen att kraftigt minska de platser för max antal personer som skall vara med i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

—-

Andra exemplet från texten.

”Det totala antalet elever som får vuxenutbildning genom Komvux har ökat för andra året i rad.”

Man vet inte vilka nivåer det handlar om här, visst det går att ta reda på och sedan vet man inte hur många antal elever på komvux som varit i snitt per år sedan 2007. Det säger egentligen ingenting.

—-

Viktor Tullgren skriver förtjänstfullt i kommentatorsfältet hos Kent Persson att om arbetstgivarbidraget tas bort en åtgärd som kostar 16 miljarder per år då måste det betyda att varje jobb som ”skapats” med reformen har kostat skattebetalarna 1,1 miljoner kronor.

Om man tittar på det räkneexemplet som de presenterar i expressenartikeln där tolv stycken livsmedelsarbetare motsvarar en högre kostnad för affären som motsvarar 39825 kr per anställd per år så kan man undra var resten av den över 1 miljon i satsade skattepengar försvinner någonstans.

—-

Det är ju så här att om reformen hade haft en mätbar effekt som var försvarbar med att det för en rimlig penning gör att folk kommer i arbete då skulle det inte finnas ett behov och inte heller ett gehör som det finns nu för ett mer effektivt förslag än det som har verkat just nu.

—-

Det finns ingen mätbar effekt i volymer som moderaterna sa 2006 där de hade räknat på att sänkt arbetsgivaravgift riktat mot unga skulle skapa 500.000 jobb på kort sikt. Inte ens med bästa välvilja kan man säga att perioden mellan 2006 till 2012 kan betraktas som ett period på kort sikt.

Det enkla som socialdemokraterna gör med sin reform är att skrota en reform som inte kan visa upp mätbar och önskad effekt och man skall använda de pengarna till att få de som är längst ifrån arbetslivet att komma till en arbetssituation. Och det skall vara en skräddarsydd åtgärd för varje person. Man kan nog inte misslyckas mer än vad alliansen redan gjort med denna reform.

Ineffektiva skattereformer stjäl pengar från Svenska folket.

Moderaterna gör ett försök att forma oppositionen efter deras vilja.

När nya partisekreteraren Kent Persson skriver en debattartikel riktad mot sosseläsarna (eftersom den publiceras i Aftonbladet) så liknas han mer som en mem än en person med egna tankar, men samtidigt är inte den rollen som partisekreterare en position där man skall vara personlig utan man skall stå där som en public relation gubbe och sälja produkten moderaterna till svenska folket. I bakrunden är det icke folkvalda Borg och Schlingmann som snickrat ihop hur budskapet skall lanseras medans Kent blir den som skall sälja budskapet.

Hur ser budskapet ut i artikeln ?

Min tolkning är att Moderaterna vill ha besked från sossarna ifall Rödgröna kommer att uppstå, dvs om partierna kommer att gå ihop och ge ett gemensamt bud till väljaren. Blir det så så kan alliansen plocka hem sin tredje valseger.

Här är ju också saken att moderaterna försöker att forma socialdemokratin efter sin vilja, böjer sig socialdemokraterna för moderaterna så visar de att de inte är ledare, de visar också att de inte tror på sin egen politiska väg. Om Borg och Schlingmann vill vara med och forma socialdemokraternas politik så får de begära utträde ur moderaterna och bli medlem i socialdemokraterna och den vägen vara med och forma politiken som alla andra. Det går ju inte som i moderaterna där man kan använda pengar för att påverka agendan i partiet genom att ha insamlingsklubbar som sällskapet Tornet och Rosenbadsfonden för att tillskansa sig miljontals kronor i hemliga donationer, utan man måste som vanlig medlem vara med och påverka så gott som man kan.

Så partiet där man kan köpa sig en förhandsrätt skall försöka toppstyra partiet med en historia som börjar någonstans på verkstadsgolvet i slutet av 1800 talet. Ett parti som är sprunget utifrån ett förtryck där arbetaren inte fick bra betalt, inte fick en anställningstrygghet, inte fick goda förutsättningar att klara sig när man var sjuka. Det blir i grunden kampen mellan de förmögna och de som inte är födda med silversked i mun.

Hur skall sossarna resonera runt moderaternas ”krav” på socialdemokraterna. För det första är inte sossarna ett alliansparti som kan ta order från moderaterna men de kanske blivit så vana att hunsa de tre allianskompisarna att de blandar ihop partierna. För det andra så måste sossarna söka svaret bland sina egna. Skall man bli partiet som har statsministerposten efter 2014 års val då tar man inte order från moderaterna.

Man måste gå sin egen väg och inte låta andra bestämma agendan. En sund utgångspunkt kan vara att man har för avsikt att binda till sig en majoritet med andra partier i riksdagen. Att gå till val på eget valmanifest är en styrka så tillvida att väljaren får flera alternativ att välja på i politiken jämfört med alliansen där det inte finns garantier att det partiet man väljer har friheten att driva partiets hjärtefrågor och söka stöd för sin politik på båda sidor av den politiska skalan.

Att vara i alliansen har kvävt de tre små partierna. Samtidigt som de bundit sig till alliansen så har de frånsvurit sig rätten att söka stöd för sin politik utanför alliansen samtidigt som moderaterna i kraft av sin storlek drivit politik i sin riktning ibland utan att bry sig om att informera sina alliansvänner. Det är stor risk att något av de små borgeliga partierna lämnar in efter valet 2014 och detta kommer medföra att den politiska kartan ritas om.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Om Socialdemokraterna levererar en politik som väljarna tycker om så kommer de att vinna valet. De kommer vara dem som bestämmer vem de skall regera tillsammans med. Jag tycker inte att de har en skyldighet att redovisa vem de vill regera tillsammans med innan valet är avgjort. De har en skyldighet att leverera ett bra bud till väljarna och kanske säga att de har för avsikt att knuta till sig andra partier så att man har en majoritet under hela nästa mandatperiod. Mer behöver man nog inte säga.

Eller så kan man strunta helt i moderaterna och de får fortsätta och fråga till en punkt där moderaterna måste välja om de skall slösa energi på att prata med en socialdemokrati som inte är intresserade av att prata med partiet som själva aldrig säger något i ämnen som inte passar dem.

 

Det är ju han som väljer ”fel” hela tiden.

När man tittar på alla dessa val som Reinfeldt gjort så ter det sig ganska komiskt hur många av Reinfeldts val som inte har hållt måttet. De gör det väldigt lätt för sig när de låter den avgående personen bära hundhuvudet för misslyckanden som vilar på flera personer. Ok Arkelsten har inte riktigt stått upp till förväntningarna, men har hon fått den interna uppbackningen för att klara sitt uppdrag ?

Reinfeldt har byggt den politiska strukturen runt honom där varje ministerpost och andra viktiga positioner har vattentäta skott. Som en båt som skall hålla sig flytande så håller man kursen i den politiska rikningen man satt upp. Smäller ett av de vattentäta skotten så flyter fortfarande båten om än i långsammare takt tills man reparerat det skadade skottet, och får upp farten igen.

Samtidigt står kapten Reinfeldt uppe på däck och spanar ut över horizonten och kollar på den politiska kompassen för att se att kursen ligger rätt. Han deltar inte i reparationsarbetet för att få båten hel igen utan håller distansen så att han inte associeras med skadorna som skett. Den rena vita uniformen får inte bli sketen och det är sällan han tar emot besök för representanter för allmänheten som valt honom.

Så vad kan man säga om Fredriks nya val som partisekreterare, Kent Persson ? Jag har härjat en del i kommentatorsfältet hos just Kent Persson som går tillbaka till 2008, jag har väl inte direkt sagt så mycket om privatpersonen Kent Persson men dock en hel del om hans sätt att föra politik. Jag är inte den som skall tycka om moderaterna valt en person som de anser är bra. Jag får väl anta att Reinfeldt själv tycker att han gjort ett bra val. Men med tanke på hur ofta han får byta ut personer så kan man fundera på Reinfeldts roll som ledare och hur hans fingertoppskänsla är utvecklad.

Vanligtvis väljs en partisekreterare på demokratiska vägar i partierna. På detta sätt har man möjlighet att få fram en person som har ett majoritetsstöd i partiet. Det är väldigt viktigt att ha denna förankringen för att kunna synliggöra politiken för potentiella människor. Det är jättesvårt att veta om Kent Persson har denna förankringen i det egna partiet.

Tittar man lokalt i Örebro där Kent Persson varit i kommunpolitiken, där finns det mycket att fundera över för samtidigt som han verkar lyfta fram positiva saker om miljöpartiet så har han inga djupare sympatier för Centern eller Kristdemokraterna som valde att lämna det samarbete de hade med M,Fp och Mp i Örebro för att bilda majoritet i kommunhuset tillsammans med Socialdemokraterna som är extremt starka i Örebro med cirka 40 % mot Moderaternas 20 %.

Det finns en stor risk att Kent Persson bär med sig den antipartien till just Kd och C vilket kan bidra till att alliansen vittrar sönder. Något som är intressant att se när det gäller kommunpolitiken i Örebro handlar om vilka val som Socialdemokraterna med Baastad vid rodret tog efter omvalet 2011.

De hade en grundsyn att knuta samman ett samarbete som vilade på en majoritet. De hittade samarbetet med C och Kd men de var tvungna att släppa Vänsterpartiet som traditionellt sätt är samarbetspartner. Jag ser en sådan lösning som genial så som det blev där. För det handlar om tre partier som inte sitter och gullar med varann och uttrycker hur mycket de trivs med varann. De sätter sig ner, hittar gemensamma nämnare och sätter upp en linje för resten av tiden fram till nästa val.

Ingen av parterna sitter och styr med deras förstaval som partner men de har majoriteten och i nästa kommunval kan allting förändras och mandatet efter nästa val ser helt annorlunda ut.

Jag kan mycket väl tänka mig en regeringsbildning efter valet som handlar om att Socialdemokraterna om de har initiativet på sin sida har som grundsyn att knuta ihop en regeringsbildning som handlar om att man har majoriteten under sitt eget tak. Men här kommer en fråga i ljuset som måste tas itu med. Om alliansen blir det mindre blocket när de ställs mot de tre rödgröna partierna kan då vilket parti som helst på alliansen ställas till förfogande att förhandla med rödgröna sidan för att kanske bli en del i en 4 årig regeringsställning ?

Naturligtvis är det förutsatt att Sd ligger som teoretisk vågmästare. Jag menar att det borde finnas en fri parti klausul i Alliansens samarbete där partierna får agera enskilt om man inte själva har majoriteten inom Alliansen.

Det kan ju finnas en situation där Alliansen som mindre minoritet än de tre rödgröna partierna säger att de Rödgröna partierna måste prata med Alliansen och får inte prata med de enskilda partierna där.

Jag har funderat över Anders Borgs retoriska grepp som handlar om att han ”kräver” svar från sossarna hur de skall göra med samarbetet inför valet 2014. Han är inte i en position att kräva någonting från andra partier som om han skulle toppstyra dem. Naturligtvis är moderaternas våta dröm att Rödgröna samarbetet liknande den varianten inför 2010 års val uppstår igen 2014 för då kan Alliansen antagligen vinna valet igen.

Jag tror inte att partierna till vänster om Alliansen är så dumma att de upprepar samma fel som de gjorde 2010, det viktiga är att leverera en konkret politik som människor vill ha. Om vänstersidan av politiken ger ett sådant bud till väljaren, tre olika förslag till väljarna ett från vardera V, Mp och S så ger man väljarna rätten att få välja själv.

Detta kommer att stå mot ett alternativ där inget av de fyra allianspartierna går till val på egen politik utan man måste ta ställning för eller emot alliansbudet. Det ironiska här handlar om iallafall två partier i Fp och C som påstår att de själva står för frihet men ingen som gillar deras syn på frihet kan välja att rösta på ett fritt Centerparti eller Folkparti som då har ett politiskt mandat där man prata med vilket parti som helst för att få så mycket riktig politik där deras politiska hjärtefrågor förändras till lagar.

Både Centrerpartiet och Folkpartiet borde ha mer integritet som partier där man går ut och säger att visst vi föredrar att samarbeta med allianspartierna först men får vi inte igenom tillräckligt mycket politik så vänder vi oss till vänster. Även ifall man i praktiken inte kommer att ha mycket överrenskommelser med vänstersidan av politiken så får man ändå en position där moderaterna tvingas att ge ett tillräckligt bra bud till Centern och Folkpartiet och att det aldrig är 100% självklart att Alliansen skall komma överens.

Och här kommer jag tillbaka till den sammansättningen som finns i kommunhuset i Örebro. Det är sossarna, Centern och Kristdemokraterna som styr. Det borde finnas en frihet bland allianssidans partier att bilda regeringsalternativ med S och Mp för att ha en majoritet 4 år frammåt och då talar jag inte om att sossarna som enskilt parti med kanske i bästa fall får runt 35 % i valet sitter på alla ministerposter utan att de partier man väljer att knuta upp sig med också får vara med och ha ministrar.

Kent Persson har ingen lätt uppgift framför sig. Det handlar inte längre om att sälja blå politik inpacketerat i rött papper med gröna band. Politiken är känd nu och verkar ute i samhället så man kan inte dölja den politiken på ett trevligt och glattigt sätt. De vackra orden räcker inte, siffertrixandet fungerar inte längre för folk ser hur politiken har förändrat deras vardag. Hur säljer man en produkt till väljarna som är upppackad prövad och som blivit sliten och ganska begagnad ? Vad finns det nya och det friska ?

Det är där som problemformuleringen har sin start.

Det finns ju faktiskt ingenting som hindrar Paulina från att starta ett ship to Syria om hon anser att det behövs.

Paulina Neuding chefredaktör för tidningen Neo anser att det behövs ett ”ship to Syria” så är det bara att sätta igång. Det finns ju ingenting som hindrar henne eller tidningen Neo att dra igång politisk aktivism som har till syfte att förändra situationen i Syrien.

Så vad säger du Paulina, varför inget Ship to Syria ?

Situationen i Syrien är extremt komplicerad. Den hänger till viss del ihop med sanktionerna som riktades mot Libyen. I den skriften ansåg Ryssarna – rätt eller fel – att västländerna som ingick i den militära aktionen mot Libyen gick utanför det mandat som Ryssarna tillsammans med Kina gått med på.

Detta blev som resultat att Ryssarna och Kina inte var intresserade av att vara med och sanktionera ett Libyen liknande mandat för Syrien för att man var rädd att de stridande parterna skulle frångå det som stod i sanktionstexten. Det var ju faktist så till exempel att fransmännen skickade vapnen till sidan som stred mot Khadaffi. Det kan ju verka som en struntsak i den situationen som det hände men det gav Ryssarna ett argument för att stoppa sanktioner.

Hon skriver att i tisdags dödades 67 personer i Syrien. Tänk om situationen hade varit annorlunda ifall Västländerna som deltog i den militära operationen i Libyen hade hållt sig till FN mandatet till punkt och prickar. Då hade det varit svårare för Ryssland och Kina att blockera sanktioner mot Syrien.

Visst de hade säkert hittat på andra argument för att blockera santioner mot Syrien men med argument som inte handlade om vad västländerna gjorde vid sidan av FN mandatet i Libyen.

Det är inget nytt att försöka bryta blockarder utanför den Palestinska kusten. I modern historia kan man börja räkna tillbaka till 1934 när judiska illegala immigranter försöker ta sig in it Brittiska Palestinska territoriet.

Om det var olagligt då, vilken rätt hävdar man för att bryta igenom en blockard och olagligt ta sig in i ett land ?

Ship to Gaza ha redan ägt rum flera gånger om den mest noterbara resan var 1947 och då hette skeppet S/S Exodus, på båten fanns det judiska flyktingar som överlevt förintelsen men de saknade inresetillstånd. Initiativet till denna variant av ”Ship to Gaza” organiserades av den judiska politiska rörelsen Haganah och skeppets kapten tillhörde Haganahs militanta gren Palmach.

Till skillnad från Ship to Gaza så bordade inte britterna fartyget på internationellt vatten men de var tvungna att ta kontroll över skeppet med våld, ett våld som dödade 3 passagerare. Alla passagerarna deporterades.

Nu tror inte jag att Paulina någonsin kommer att läsa detta, men man kan undra hur en jurist som hon skulle resonera runt legaliteten i att bryta lagar för att ta sig in i ett land illegalt.

När är det rätt att göra olagliga försök att bryta blockarder utanför Palestinas kust ? Är det mer rätt att göra det 1947 jämfört med 2012 ?

Så regeringen har räknat fel igen.

Skall man imponeras av en regering som lägger optimistiska prognoser för ekonomin där det sedan visar sig att de räknat fel ?

Vad som är intressant här är att denna regering ofta använt sig av prognoser för att slå sig själv på bröstet för att visa hur duktiga de är. Prognoser är inte fakta utan det är bara ett utslag av gissningar för framtiden.

Sedan förstår jag inte den utgångspunkten som är utbredd på allianssidan där alla verkar sitta och vänta på att oppositionen med Stefan Löfvén i spetsen skall säga någonting politiskt. Är alliansen verkligen så slutkörda att de inte själva kan föra fram en politik som får väljarnas gehör ?

Det intressanta är att alliansvännerna speciellt moderaterna gör en stor sak av att Stefan Löfven inte säger mycket om politiken inför valet 2014 men samtidigt sitter de själva i arbetsgrupper där de snickrar ihop en politik som de skall försöka sälja till väljarna i valet 2014.

Sossarna sitter också i arbetsgrupper där de snickrar ihop politiken och detta accepteras inte av alliansvännerna. Vad är det för jävla hyckleri. De är kritiska mot sossarna för någonting som de gör, men de är förlåtande när moderaterna gör samma sak.

 

Bra opinionsmätningar är bara opinionsmätningar.

Det finns inget mandat som kommer från en opinionsmätning, inga platser som tas eller förloras i riksdagen när en ny opinionsmätning ser dagens ljus. Det är i princip bara en ögonblicksbild som senare är lika intressant som gårdagens väderprognos.

Däremot så är det så att politikerna reagerar på opinionsmätningar. Det kan få dem att aktivera sig eller sitta lugnt tillbaka och rulla tummarna för att de upplever att de har bra siffror för tillfället.

Visst kan man analysera sönder en opinionsmätning och fundera över varför siffrorna ser ut som de gör, i slutändan kan det vara kvalificerade eller mindre kvalificerade gissningar från diverse subjektiva håll, allt från politiker till statsvetare.

Vad kan man göra som politiskt parti när opinionsmätningarna visar siffror som inte är så bra ? Jag tror att det viktiga är att hela tiden jobba med långsiktiga mätbara strategier där man i lugn och ro som parti bygger upp en politik bit för bit som känns realistisk och som man har förankrat hos de väljargrupper man vill nå.

Man skall aldrig låta den politiska motståndaren få bestämma tempot när det gäller när man skall presentera bitar av sin politik och hur man väljer att presentera politiken. Att göra läxan och sätta i sjön genomtänkta långsiktiga och mätbara mål riktad mot de väljargrupper man vill vinna till sin sida kommer alltid att falla ut till partiets fördel om man gjort ett grundligt hantverk.

Den viktigaste dialogen för ett politiskt parti är den mellan partiet och väljaren, resten är ointressant. Exempelvis att prata om hemliga partidonationer med en politisk part som inte är intresserad av att skapa transparens och öppenhet leder ingen vart. Istället bör man ta reda på vad väljarna vill i just denna fråga. Om man kommer fram till att väljarna vill att det skall lagstiftas så att det blir öppenhet när det gäller donationer till politiska partier då bör man går vidare och föreslå att detta skall ske, och i detta fall gör man då detta utan att föra en dialog med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som motsätter sig detta eller de två partierna Centern och Folkpartiet som påstår att de är för just detta men tyvärr inte kan medverka till en sådan lagstiftning för att deras allianskompisar förhindrar dem att göra detta.

Jag vet inte om man skall kalla en opinionsundersökning som går bra en unik succé, men hur det än är med detta så skall man inte lägga om planer eller drabbas av förhastade initiativ för att vinna tillbaka förlorat fiktivt stöd. Det gäller som sagt att hålla sin egen rytm och inte bry sig om ifall de politiska motståndarna önskar att man skall göra saker man inte bestämt att göra just nu. Det hela handlar om långsiktigt tänkande där man när man är redo presentera förslag till förändringar av politiken som man förhoppningsvis har checkat av mot de väljargrupper man vill nå så att dessa väljer att går över på ens politiska sida.

Dialogen mellan partiet och väljaren är A och O, ingenting annat är viktigt. De andra partierna, pressen, PR byråer, företag som skänker pengar till partierna och andra intressanter som vill sätta agendan i partiet skall inte få göra detta. Partiet skall tjäna sina väljare först. Det är ju trotts allt de som röstar i valen.

Nu är det inte så att alla politiska partier anser att väljaren skall gynnas först men förhoppningsvis finns det väljare som har förnuft att rösta på partier där deras röst blir hörd och inte devalverad där ens egna politiska önskemål får låg prioritet medans företagen och andra juridiska personers pengar anskaffar deras kunder en högre dagordning i det partiets reformlista.

Vem vinner valet ?

De partierna som levererar en politik som väljarna vill ha. Visst enkelt att säga, men det handlar om att sätta i sjön ett valmanifest som är så genomtänkt att väljarna helt enkelt vill att denna politik skall bli verklighet. Det enda sättet som man får fram en sådan politik handlar om att grundligt lyssna in de väljargrupper man vill nå och leverera.

Saken är den att har man lagt fram ett politiskt förslag till väljaren som är grundligt genomtänkt och bra då kommer det att ge resultat i opinionen veckorna innan valet och detta kommer i sig sätta de politiska motståndarna i tidsnöd så att de förlorar initiativet och blir tvingade att föra dialog i de politiska ämnena som ger mest gehör hos väljarna.

För moderaternas del kan detta innebära att om sossarna vinner initiativet veckorna innan valet så kommer de bli tvugna att debattera ämnen som de inte tycker om att debattera för att de är svaga på just de områdena, barnfattigdom, socialförsäkringssystemet, privatiseringar, äldrevård, arbetslöshet, sysselsättning.

Då är det stor risk för deras del att de förlorat valet.